| Utbredning | Centrala och sydöstra delar av Arizona, centrala och sydöstra New Mexico, centrala och sydöstra Texas |
| Kroppslängd | 75-125 cm |
| Livslängd | 25-30 år |
| Vikt | 1-2 kg |
| Föda | Små däggdjur som råttor och möss, fåglar och även ödlor |
| Klass | Reptilia (Reptiler) |
| Ordning | Squamata (Fjällbärande Kräldjur) |
| Familj | Viperidae (Huggormar) |
Utseende och kännetecken
Svartsvansad skallerorm (Crotalus molossus) är en medelstor till stor skallerorm som kan bli upp till 1,2 meter lång. Den är lätt att känna igen på sin karakteristiska svarta svans, som står i kontrast till dess övergripande brunaktiga till olivfärgade kropp. Ormen har mörka, rombformade mönster längs ryggen, vilket ger den ett kamouflerat utseende i dess naturliga miljö. Skallen är triangulär och markerad av tydliga giftkörtlar, vilket är typiskt för huggormar.
Habitat och utbredning
Svartsvansad skallerorm finns i sydvästra USA, inklusive delstater som Arizona, New Mexico och Texas, samt i norra Mexiko. Den trivs i en mängd olika habitat, från torra ökenområden och buskmarker till klippiga sluttningar och skogsområden. Den är särskilt vanlig i bergsområden på höjder mellan 300 och 2 500 meter över havet, där den ofta söker skydd bland klippor och i hålor.
Beteende och föda
Svartsvansad skallerorm är en nattaktiv orm under de varmare månaderna och blir mer dagaktiv under kyligare perioder. Den är en ensam jägare som förlitar sig på sitt värmesinne och sitt kamouflage för att överraska byten. Födan består huvudsakligen av små däggdjur, som gnagare, men även fåglar, ödlor och mindre ormar kan ingå i dieten. Ormen är känd för sitt karaktäristiska skallrande ljud, vilket den använder som en varning för potentiella hot.
Fortplantning
Svartsvansad skallerorm är ovovivipar, vilket innebär att honan bär på ägg som kläcks inuti hennes kropp, och hon föder sedan levande ungar. Parningen sker under våren, och honan föder vanligtvis mellan 4 och 12 ungar under sensommaren eller tidiga hösten. De nyfödda ungarna är fullt utvecklade och självständiga från födseln, även om de är sårbara för rovdjur tills de växer sig större.
Gift och farlighet
Svartsvansad skallerorm är en giftig orm, och dess bett kan vara farligt för människor. Giftet är hemotoxiskt, vilket innebär att det förstör vävnad och påverkar blodets koagulationsförmåga. Trots att bett från svartsvansad skallerorm kan vara allvarligt är det sällan dödligt, särskilt med tillgång till modern sjukvård och antivenin. Ormen är dock vanligtvis inte aggressiv och biter endast i självförsvar.
Bevarandestatus
Enligt IUCN-rödlistan är svartsvansad skallerorm klassificerad som “Livskraftig” (Least Concern). Arten är inte hotad globalt, men vissa populationer kan påverkas av habitatförlust på grund av mänsklig expansion, vägbyggen och annan markutveckling. Trots detta anses arten vara stabil, och den förekommer i många skyddade områden inom sitt utbredningsområde.
Ormar
Det finns ungefär 3 000 arter ormar, varav ca 15-20 % betraktas som giftiga.
Av de giftiga ormarna anses ca 15-20 % giftiga nog att döda en människa, alltså färre än 4 % av samtliga ormar. Det är vanligare att man dör av överkänslighet, än av giftet i sig. Alla ormar ser människan som en fara och försöker i mesta möjliga mån hålla sig på avstånd.
Om vi kommer för nära har ormar olika sätt att varna oss på: Skallerormen har sin skallra, bestående av rester från tidigare skinnömsningar, som den vibrerar med. En tydlig varningssignal att hålla sig borta. Kobrorna har sin sköld. Omvandlade revben spärrar ut nackskölden, vilket gör att den är lättare att upptäcka.
Pufformarna andas in mycket luft och stöter ut den med kraft vilket ger ett högt puffande läte. Andra ormar har anammat dessa beteenden. En del blåser upp halsen för att synas, andra vibrerar med svansen i vissna löv, sand och grus för att höras. Vissa väser som pufformarna, dock inte like effektivt. Om inget av dessa beteenden lyckas, så har många ormar ytterligare ett knep. Vår snok t.ex. lägger sig på rygg, öppnar munnen och sträcker ut tungan, samtidigt som den utsöndrar ett starkt illaluktande sekret. Angriparen tror då att snoken är död och låter den vara ifred. Skulle inget av detta fungera kan de självklart försvara sig genom att bita, oavsett om det är en giftorm eller inte.
Giftormar har två olika sorters bett, försvarsbett och foderbett. Foderbettet används för att ta ett byte, som ska dö så fort som möjligt för att minimera skaderisken för ormen. Och om bytet släpps, inte skall hinna för långt innan det lägger sig ner och dör. Detta bett kan innehålla uppemot 80% av den totala giftmängden.
Ett försvarsbett, däremot, är endast till för att skrämma bort angriparen, inte för att döda. Vissa arter har närmare 50 % ”torrbett”, dvs inget gift injiceras vid bettet. Sällan injiceras mer än 20-25 % av den totala giftmängden.
Ormar har inga ögonlock. Istället har de ett genomskinligt fjäll över ögat, vilket förhindrar uttorkning. I samband med att ormar växer, ömsar de skinn. En vätska utsöndras mellan hudlagren för att lättare kunna krypa ur det gamla skinnet. Denna vätska hamnar även under ögonskinnet, vilket gör att deras ögon ser ut att grumlas. De vita ögonen är alltså helt normalt före ömsning.
Den minsta ormen är en maskorm, Leptotyphlops carlae, som inte blir längre än 10 cm lång. Den tyngsta ormen är den gröna anakondan, som kan bli över 8 meter och då kan väga över 200 kg. Den absolut längsta ormen är nätpytonormen, som kan bli över 9 meter.
Ormarnas främsta sinnesorgan är lukten. Med hjälp av den tveeggade tungan plockar ormarna upp luktämnen ur luften och dessa analyseras sedan med det Jacobsonska organet, placerat i gommen.
En del har också möjlighet att känna av värme i omgivningen med hjälp av sitt termoreceptiva organ, att jämföra med en värmekamera. Detta sitter på antingen i form av en rad gropar längs läpparna (boa- och pytonormar) eller i form av två gropar, en på varje sida av nosen (de s.k. näsgropsormarna, dit bl.a. skallerormarna hör).
De känsligaste av dessa gropar kan känna en temperaturskillnad på mindre än 3/1000-dels grad på en halvmeters håll.
