| Utbredning | Centrala delarna av Australien |
| Kroppslängd | Upp till 3 meter |
| Livslängd | Ca 20 år |
| Vikt | 2-3 kg |
| Föda | Små däggdjur och grodor |
| Klass | Reptilia (Reptiler) |
| Ordning | Squamata (Fjällbärande Kräldjur) |
| Familj | Elapidae (Giftormar) |
Utseende och kännetecken
Inlandstaipan (Oxyuranus microlepidotus), även känd som den västliga taipanen eller “fierce snake,” är känd för att vara världens giftigaste orm. Den är medelstor, vanligtvis mellan 1,8 och 2,5 meter lång, med en smal, muskulös kropp. Färgen varierar från mörkbrun till olivgrön, och färgtonen kan ändras säsongsmässigt; den blir mörkare under vintern för att absorbera mer värme och ljusare under sommaren för att reflektera ljus. Ormen har en liten, spetsig huvudform och skarpa ögon med rund pupill.
Habitat och utbredning
Inlandstaipan är endemisk för Australien och förekommer i torra, isolerade regioner i centrala landets halvökenområden. Den återfinns främst i områden med krackelerad lera och stäppliknande landskap, särskilt i delstaterna Queensland och South Australia. Ormen lever i djurens övergivna hålor eller sprickor i marken, där den kan undvika extrem värme och kyla.
Beteende och föda
Trots sitt rykte som världens giftigaste orm är inlandstaipan en mycket skygg och tillbakadragen art. Den är dagaktiv och jagar huvudsakligen små däggdjur, särskilt gnagare, som den snabbt dödar med sitt extremt potenta gift. Inlandstaipan är en specialiserad jägare som använder sitt blixtsnabba bett för att injicera sitt gift flera gånger på kort tid, vilket resulterar i att bytet dör nästan omedelbart. Ormen är icke-aggressiv mot människor och undviker konfrontationer, och bett mot människor är mycket sällsynta.
Gift och farlighet
Inlandstaipanen har det mest kraftfulla giftet av alla ormar, med en dödlig dos som uppskattas vara 50 gånger starkare än giftet från en indisk kobra. Giftet är en komplex blandning av neurotoxiner, hemotoxiner och myotoxiner, som snabbt orsakar förlamning, blödningar och vävnadsdöd. Trots detta, tack vare ormarnas avlägsna habitat och deras skygga natur, har mycket få bett från inlandstaipan dokumenterats, och de flesta som har blivit bitna har överlevt tack vare snabb behandling med serum.
Fortplantning
Inlandstaipan är äggläggande, och honorna lägger vanligen mellan 10 och 20 ägg i skyddade hålor eller sprickor i marken. Äggen kläcks efter cirka två månader, och de nykläckta ungarna är omedelbart självständiga och har fullt utvecklat gift. Ormen fortplantar sig under våren och försommaren, då tillgången på föda är som störst.
Bevarandestatus
Enligt IUCN-rödlistan är inlandstaipan klassificerad som “Livskraftig” (Least Concern). Trots att arten lever i ett mycket begränsat och specifikt område, anses populationen vara stabil och den påverkas för närvarande inte av några större hot. Habitatet där inlandstaipanen lever är avlägset och påverkas i liten utsträckning av mänsklig aktivitet, vilket bidrar till artens bevarande.
Ormar
Det finns ungefär 3 000 arter ormar, varav ca 15-20 % betraktas som giftiga.
Av de giftiga ormarna anses ca 15-20 % giftiga nog att döda en människa, alltså färre än 4 % av samtliga ormar. Det är vanligare att man dör av överkänslighet, än av giftet i sig. Alla ormar ser människan som en fara och försöker i mesta möjliga mån hålla sig på avstånd.
Om vi kommer för nära har ormar olika sätt att varna oss på: Skallerormen har sin skallra, bestående av rester från tidigare skinnömsningar, som den vibrerar med. En tydlig varningssignal att hålla sig borta. Kobrorna har sin sköld. Omvandlade revben spärrar ut nackskölden, vilket gör att den är lättare att upptäcka.
Pufformarna andas in mycket luft och stöter ut den med kraft vilket ger ett högt puffande läte. Andra ormar har anammat dessa beteenden. En del blåser upp halsen för att synas, andra vibrerar med svansen i vissna löv, sand och grus för att höras. Vissa väser som pufformarna, dock inte like effektivt. Om inget av dessa beteenden lyckas, så har många ormar ytterligare ett knep. Vår snok t.ex. lägger sig på rygg, öppnar munnen och sträcker ut tungan, samtidigt som den utsöndrar ett starkt illaluktande sekret. Angriparen tror då att snoken är död och låter den vara ifred. Skulle inget av detta fungera kan de självklart försvara sig genom att bita, oavsett om det är en giftorm eller inte.
Giftormar har två olika sorters bett, försvarsbett och foderbett. Foderbettet används för att ta ett byte, som ska dö så fort som möjligt för att minimera skaderisken för ormen. Och om bytet släpps, inte skall hinna för långt innan det lägger sig ner och dör. Detta bett kan innehålla uppemot 80% av den totala giftmängden.
Ett försvarsbett, däremot, är endast till för att skrämma bort angriparen, inte för att döda. Vissa arter har närmare 50 % ”torrbett”, dvs inget gift injiceras vid bettet. Sällan injiceras mer än 20-25 % av den totala giftmängden.
Ormar har inga ögonlock. Istället har de ett genomskinligt fjäll över ögat, vilket förhindrar uttorkning. I samband med att ormar växer, ömsar de skinn. En vätska utsöndras mellan hudlagren för att lättare kunna krypa ur det gamla skinnet. Denna vätska hamnar även under ögonskinnet, vilket gör att deras ögon ser ut att grumlas. De vita ögonen är alltså helt normalt före ömsning.
Den minsta ormen är en maskorm, Leptotyphlops carlae, som inte blir längre än 10 cm lång. Den tyngsta ormen är den gröna anakondan, som kan bli över 8 meter och då kan väga över 200 kg. Den absolut längsta ormen är nätpytonormen, som kan bli över 9 meter.
Ormarnas främsta sinnesorgan är lukten. Med hjälp av den tveeggade tungan plockar ormarna upp luktämnen ur luften och dessa analyseras sedan med det Jacobsonska organet, placerat i gommen.
En del har också möjlighet att känna av värme i omgivningen med hjälp av sitt termoreceptiva organ, att jämföra med en värmekamera. Detta sitter på antingen i form av en rad gropar längs läpparna (boa- och pytonormar) eller i form av två gropar, en på varje sida av nosen (de s.k. näsgropsormarna, dit bl.a. skallerormarna hör).
De känsligaste av dessa gropar kan känna en temperaturskillnad på mindre än 3/1000-dels grad på en halvmeters håll.
