| Utbredning | Sydvästra USA |
| Kroppslängd | 60-90 cm |
| Vikt | 200-800 gram |
| Livslängd | 15-20 år |
| Föda | Gnagare, fåglar, ödlor och andra smådjur |
| Klass | Reptilia (Reptiler) |
| Ordning | Squamata (Fjällbärande kräldjur) |
| Familj | Viperidae (Huggormar) |
Utseende och egenskaper
Den sydvästliga spräckliga skallerormen är en mellanstor till stor giftorm som kan bli upp till 1,2 meter lång. Ormen är känd för sitt distinkta spräckliga mönster, som varierar i färg från grått och brunt till gulaktigt, vilket hjälper den att smälta in i sin steniga och torra omgivning. Mönstret består ofta av mörka fläckar på en ljusare bakgrund, vilket ger ormen ett spräckligt utseende. Den har en kraftig kropp, ett brett, triangulärt huvud och en skaller i slutet av svansen som den använder för att varna potentiella hot.
Utbredning och habitat
Sydvästlig spräcklig skallerorm finns främst i sydvästra USA och nordvästra Mexiko. Den förekommer i delstater som Kalifornien, Arizona, Nevada och in i Baja California i Mexiko. Denna orm är anpassad till torra, steniga miljöer som öknar, buskmarker och klippiga kullar. Den trivs särskilt bra i områden med stenar och klippor, där den kan gömma sig från rovdjur och hitta byten. Ormen är mest aktiv under varmare månader och går i dvala under kallare perioder.
Föda
Den sydvästliga spräckliga skallerormen livnär sig främst på små däggdjur som gnagare, men den äter även fåglar, ödlor och andra små ryggradsdjur. Ormen jagar främst genom att ligga på lur och vänta på att ett byte ska komma inom räckhåll. När ett byte är tillräckligt nära, slår ormen till med blixtsnabb precision och injicerar sitt kraftfulla gift, vilket snabbt dödar eller förlamar bytet. Ormen sväljer sedan bytet helt, med hjälp av sina kraftiga käkmuskler och elastiska käkar.
Fortplantning
Fortplantningen sker vanligtvis under våren och sommaren. Honan föder levande ungar (vivipari), vilket är vanligt bland skallerormar. Efter en dräktighetsperiod på cirka 6–7 månader föder honan en kull på mellan 2 och 12 ungar. De nyfödda ungarna är fullt utrustade med gifttänder och är kapabla att försvara sig och jaga små byten direkt efter födseln. De unga ormarna är självständiga och lämnar modern kort efter födseln.
Hot och bevarande
Den sydvästliga spräckliga skallerormen är klassificerad som **”Livskraftig”** (Least Concern) enligt IUCN:s rödlista. Arten har en stabil population och ett relativt stort utbredningsområde. Dock kan den lokalt påverkas av habitatförlust på grund av urbanisering och mänskliga aktiviteter, såsom gruvdrift och infrastrukturutveckling. Trots att arten inte är akut hotad, är det viktigt att övervaka populationerna och deras livsmiljöer för att säkerställa långsiktig överlevnad. Utbildning och medvetenhet om artens roll i ekosystemet är också avgörande för att minska negativa mänskliga interaktioner, såsom att ormar dödas på grund av rädsla.
Ormar
Det finns ungefär 3 000 arter ormar, varav ca 15-20 % betraktas som giftiga.
Av de giftiga ormarna anses ca 15-20 % giftiga nog att döda en människa, alltså färre än 4 % av samtliga ormar. Det är vanligare att man dör av överkänslighet, än av giftet i sig. Alla ormar ser människan som en fara och försöker i mesta möjliga mån hålla sig på avstånd.
Om vi kommer för nära har ormar olika sätt att varna oss på: Skallerormen har sin skallra, bestående av rester från tidigare skinnömsningar, som den vibrerar med. En tydlig varningssignal att hålla sig borta. Kobrorna har sin sköld. Omvandlade revben spärrar ut nackskölden, vilket gör att den är lättare att upptäcka.
Pufformarna andas in mycket luft och stöter ut den med kraft vilket ger ett högt puffande läte. Andra ormar har anammat dessa beteenden. En del blåser upp halsen för att synas, andra vibrerar med svansen i vissna löv, sand och grus för att höras. Vissa väser som pufformarna, dock inte like effektivt. Om inget av dessa beteenden lyckas, så har många ormar ytterligare ett knep. Vår snok t.ex. lägger sig på rygg, öppnar munnen och sträcker ut tungan, samtidigt som den utsöndrar ett starkt illaluktande sekret. Angriparen tror då att snoken är död och låter den vara ifred. Skulle inget av detta fungera kan de självklart försvara sig genom att bita, oavsett om det är en giftorm eller inte.
Giftormar har två olika sorters bett, försvarsbett och foderbett. Foderbettet används för att ta ett byte, som ska dö så fort som möjligt för att minimera skaderisken för ormen. Och om bytet släpps, inte skall hinna för långt innan det lägger sig ner och dör. Detta bett kan innehålla uppemot 80% av den totala giftmängden.
Ett försvarsbett, däremot, är endast till för att skrämma bort angriparen, inte för att döda. Vissa arter har närmare 50 % ”torrbett”, dvs inget gift injiceras vid bettet. Sällan injiceras mer än 20-25 % av den totala giftmängden.
Ormar har inga ögonlock. Istället har de ett genomskinligt fjäll över ögat, vilket förhindrar uttorkning. I samband med att ormar växer, ömsar de skinn. En vätska utsöndras mellan hudlagren för att lättare kunna krypa ur det gamla skinnet. Denna vätska hamnar även under ögonskinnet, vilket gör att deras ögon ser ut att grumlas. De vita ögonen är alltså helt normalt före ömsning.
Den minsta ormen är en maskorm, Leptotyphlops carlae, som inte blir längre än 10 cm lång. Den tyngsta ormen är den gröna anakondan, som kan bli över 8 meter och då kan väga över 200 kg. Den absolut längsta ormen är nätpytonormen, som kan bli över 9 meter.
Ormarnas främsta sinnesorgan är lukten. Med hjälp av den tveeggade tungan plockar ormarna upp luktämnen ur luften och dessa analyseras sedan med det Jacobsonska organet, placerat i gommen.
En del har också möjlighet att känna av värme i omgivningen med hjälp av sitt termoreceptiva organ, att jämföra med en värmekamera. Detta sitter på antingen i form av en rad gropar längs läpparna (boa- och pytonormar) eller i form av två gropar, en på varje sida av nosen (de s.k. näsgropsormarna, dit bl.a. skallerormarna hör).
De känsligaste av dessa gropar kan känna en temperaturskillnad på mindre än 3/1000-dels grad på en halvmeters håll.
