| Utbredning | Södra Mexico, Ecuador, Columbia, Venezuela och Costa Rica |
| Kroppslängd | 50 cm |
| Livslängd | Cirka 15-20 år |
| Vikt | 200-500 g |
| Föda | Mindre däggdjur, ödlor och ibland även grodor och fåglar |
| Klass | Reptilia (Reptiler) |
| Ordning | Squamata (Fjällbärande Kräldjur) |
| Familj | Viperidae (Huggormar) |
Utseende
Schlegels huggorm är en medelstor orm som vanligtvis når en längd på mellan 60 och 80 cm, även om vissa individer kan bli längre. Den har en robust och kraftig kropp med en karakteristisk triangulär huvudform och ett par framträdande huggtänder som kan fällas ut vid behov. Färgen varierar från brungul till olivgrön med ett mönster av mörka, oregelbundna band eller fläckar som löper längs med kroppen. Huvudet är ofta mörkare än resten av kroppen, vilket ger ett distinkt utseende.
Föda
Som rovdjur livnär sig Schlegels huggorm främst på små däggdjur, fåglar och ibland även andra reptiler. Den är en aktiv jägare och använder sin giftiga bett för att förlama och döda byten. När bytet är dött sväljer ormen det helt, ibland efter att ha gnagt på det för att göra det mer hanterbart.
Fortplantning
Schlegels huggorm är vivipar, vilket innebär att honan föder levande ungar snarare än att lägga ägg. Fortplantning sker oftast under den varmare delen av året, och en hona kan föda en kull på mellan 6 och 12 ungar. Ungarna är fullt utvecklade vid födseln och kan snabbt börja jaga på egen hand.
Gift och Farlighet
Schlegels huggorm är en giftig orm som använder sitt gift både för att fånga byten och för att försvara sig mot rovdjur. Gifttypen är hemotoxisk, vilket betyder att den påverkar blodets förmåga att koagulera och kan orsaka vävnadsskador. Betten kan leda till smärta, svullnad och i vissa fall allvarliga systemiska reaktioner hos människor. Trots detta är bett från denna orm relativt sällsynta och det finns ett fåtal dokumenterade fall av allvarliga reaktioner.
Enligt medicinska rapporter är det viktigt att omedelbart söka vård om man blir biten, eftersom behandling med antivenin kan vara nödvändig för att motverka allvarliga effekter.
IUCN-status
Bedömning: Livskraftig (LC)
Enligt Internationella naturvårdsunionen (IUCN) klassificeras Schlegels huggorm som “Livskraftig” (LC). Detta innebär att arten för närvarande inte är utsatt för någon allvarlig risk för utrotning och har en stabil population inom sitt utbredningsområde. Det finns inga större kända hot som påverkar dess överlevnad på kort sikt.
Bevarandeinsatser
Även om Schlegels huggorm inte är hotad, är det viktigt att skydda dess livsmiljöer från habitatförlust och förstörelse. Bevarandeinsatser fokuserar ofta på att bevara de naturliga ekosystem där ormen lever och att främja hållbar markanvändning för att minimera påverkan på dess livsmiljö.
Schlegels huggorm är en intressant och viktig del av den biologiska mångfalden i Sydostasien. Att förstå dess beteende och bevara dess livsmiljöer är avgörande för att stödja en balanserad och hälsosam ekologi i dess utbredningsområde.
Ormar
Det finns ungefär 3 000 arter ormar, varav ca 15-20 % betraktas som giftiga.
Av de giftiga ormarna anses ca 15-20 % giftiga nog att döda en människa, alltså färre än 4 % av samtliga ormar. Det är vanligare att man dör av överkänslighet, än av giftet i sig. Alla ormar ser människan som en fara och försöker i mesta möjliga mån hålla sig på avstånd.
Om vi kommer för nära har ormar olika sätt att varna oss på: Skallerormen har sin skallra, bestående av rester från tidigare skinnömsningar, som den vibrerar med. En tydlig varningssignal att hålla sig borta. Kobrorna har sin sköld. Omvandlade revben spärrar ut nackskölden, vilket gör att den är lättare att upptäcka.
Pufformarna andas in mycket luft och stöter ut den med kraft vilket ger ett högt puffande läte. Andra ormar har anammat dessa beteenden. En del blåser upp halsen för att synas, andra vibrerar med svansen i vissna löv, sand och grus för att höras. Vissa väser som pufformarna, dock inte like effektivt. Om inget av dessa beteenden lyckas, så har många ormar ytterligare ett knep. Vår snok t.ex. lägger sig på rygg, öppnar munnen och sträcker ut tungan, samtidigt som den utsöndrar ett starkt illaluktande sekret. Angriparen tror då att snoken är död och låter den vara ifred. Skulle inget av detta fungera kan de självklart försvara sig genom att bita, oavsett om det är en giftorm eller inte.
Giftormar har två olika sorters bett, försvarsbett och foderbett. Foderbettet används för att ta ett byte, som ska dö så fort som möjligt för att minimera skaderisken för ormen. Och om bytet släpps, inte skall hinna för långt innan det lägger sig ner och dör. Detta bett kan innehålla uppemot 80% av den totala giftmängden.
Ett försvarsbett, däremot, är endast till för att skrämma bort angriparen, inte för att döda. Vissa arter har närmare 50 % ”torrbett”, dvs inget gift injiceras vid bettet. Sällan injiceras mer än 20-25 % av den totala giftmängden.
Ormar har inga ögonlock. Istället har de ett genomskinligt fjäll över ögat, vilket förhindrar uttorkning. I samband med att ormar växer, ömsar de skinn. En vätska utsöndras mellan hudlagren för att lättare kunna krypa ur det gamla skinnet. Denna vätska hamnar även under ögonskinnet, vilket gör att deras ögon ser ut att grumlas. De vita ögonen är alltså helt normalt före ömsning.
Den minsta ormen är en maskorm, Leptotyphlops carlae, som inte blir längre än 10 cm lång. Den tyngsta ormen är den gröna anakondan, som kan bli över 8 meter och då kan väga över 200 kg. Den absolut längsta ormen är nätpytonormen, som kan bli över 9 meter.
Ormarnas främsta sinnesorgan är lukten. Med hjälp av den tveeggade tungan plockar ormarna upp luktämnen ur luften och dessa analyseras sedan med det Jacobsonska organet, placerat i gommen.
En del har också möjlighet att känna av värme i omgivningen med hjälp av sitt termoreceptiva organ, att jämföra med en värmekamera. Detta sitter på antingen i form av en rad gropar längs läpparna (boa- och pytonormar) eller i form av två gropar, en på varje sida av nosen (de s.k. näsgropsormarna, dit bl.a. skallerormarna hör).
De känsligaste av dessa gropar kan känna en temperaturskillnad på mindre än 3/1000-dels grad på en halvmeters håll.
