| Utbredning | Större delar av Sydostasien |
| Kroppslängd | Upp till 6 meter |
| Livslängd | Cirka 25 år |
| Vikt | 6-9 kg |
| Föda | Ormar, ödlor och amfibier |
| Klass | Reptilia (Reptiler) |
| Ordning | Squamata (Fjällbärande Kräldjur) |
| Familj | Elapidae (Giftormar) |
Utseende och kännetecken
Kungskobran (Ophiophagus hannah) är världens längsta giftorm och kan bli upp till 6 meter lång, även om de flesta exemplaren är mellan 3 och 4 meter. Den har en smal kropp och ett karaktäristiskt brett huvud, med en huva som kan breddas när ormen känner sig hotad. Färgen varierar beroende på geografisk utbredning, men de flesta kungskobror har en olivgrön, brun eller svart kropp med tvärgående bleka band. Ungar har skarpare kontraster i svart och vitt eller gult.
Habitat och utbredning
Kungskobran återfinns i stora delar av Sydostasien, inklusive Indien, Kina, Thailand, Malaysia, Indonesien och Filippinerna. Den trivs i en mängd olika livsmiljöer, från tät regnskog till bambuskogar och mangroveträsk. Den kan också leva nära mänskliga bosättningar, ofta i närheten av vatten. Ormen är en skicklig klättrare och simmare, vilket gör att den anpassar sig väl till olika miljöer.
Beteende och föda
Kungskobran är en dagaktiv orm och är främst känd för att vara en ormätare (opiophag). Dess namn “Ophiophagus” betyder bokstavligen “ormätare”. Den jagar och äter andra ormar, inklusive giftiga arter som andra kobror och huggormar. Den kan också äta små däggdjur, ödlor och fåglar vid tillfälle. Kungskobran är känd för att undvika människor, men när den känner sig hotad kan den resa upp en tredjedel av sin kropp från marken, sprida sin huva och väsa högt som en varning.
Gift och farlighet
Kungskobrans gift är neurotoxiskt, vilket innebär att det påverkar nervsystemet och kan orsaka andningsförlamning. Trots att dess gift är mindre potent per enhet än många andra ormar, kan den injicera stora mängder gift på en gång, vilket gör betten potentiellt dödliga om inte behandling med serum sker snabbt. Arten är känd för sitt defensiva beteende och aggressivitet när den försvarar sitt bo eller när den känner sig hotad.
Fortplantning
Kungskobran är en av få ormarter som bygger ett bo. Honan samlar löv och andra växtdelar för att bygga ett högliknande bo där hon lägger mellan 20 och 50 ägg. Honan stannar ofta kvar och vaktar boet tills äggen kläcks, vilket är ovanligt bland ormar. Äggen kläcks efter ungefär 60 till 80 dagar, och ungarna är fullt självständiga och farliga redan från födseln.
Bevarandestatus
Enligt IUCN
rödlista är kungskobran klassificerad som “Sårbar” (Vulnerable). Den största hoten mot arten är habitatförlust på grund av skogsavverkning och jordbruksutveckling, samt jakt för användning i traditionell medicin och den illegala djurhandeln. Trots att arten är skyddad i flera länder, fortsätter populationerna att minska i många områden, särskilt i närheten av mänsklig bebyggelse.
Ormar
Det finns ungefär 3 000 arter ormar, varav ca 15-20 % betraktas som giftiga.
Av de giftiga ormarna anses ca 15-20 % giftiga nog att döda en människa, alltså färre än 4 % av samtliga ormar. Det är vanligare att man dör av överkänslighet, än av giftet i sig. Alla ormar ser människan som en fara och försöker i mesta möjliga mån hålla sig på avstånd.
Om vi kommer för nära har ormar olika sätt att varna oss på: Skallerormen har sin skallra, bestående av rester från tidigare skinnömsningar, som den vibrerar med. En tydlig varningssignal att hålla sig borta. Kobrorna har sin sköld. Omvandlade revben spärrar ut nackskölden, vilket gör att den är lättare att upptäcka.
Pufformarna andas in mycket luft och stöter ut den med kraft vilket ger ett högt puffande läte. Andra ormar har anammat dessa beteenden. En del blåser upp halsen för att synas, andra vibrerar med svansen i vissna löv, sand och grus för att höras. Vissa väser som pufformarna, dock inte like effektivt. Om inget av dessa beteenden lyckas, så har många ormar ytterligare ett knep. Vår snok t.ex. lägger sig på rygg, öppnar munnen och sträcker ut tungan, samtidigt som den utsöndrar ett starkt illaluktande sekret. Angriparen tror då att snoken är död och låter den vara ifred. Skulle inget av detta fungera kan de självklart försvara sig genom att bita, oavsett om det är en giftorm eller inte.
Giftormar har två olika sorters bett, försvarsbett och foderbett. Foderbettet används för att ta ett byte, som ska dö så fort som möjligt för att minimera skaderisken för ormen. Och om bytet släpps, inte skall hinna för långt innan det lägger sig ner och dör. Detta bett kan innehålla uppemot 80% av den totala giftmängden.
Ett försvarsbett, däremot, är endast till för att skrämma bort angriparen, inte för att döda. Vissa arter har närmare 50 % ”torrbett”, dvs inget gift injiceras vid bettet. Sällan injiceras mer än 20-25 % av den totala giftmängden.
Ormar har inga ögonlock. Istället har de ett genomskinligt fjäll över ögat, vilket förhindrar uttorkning. I samband med att ormar växer, ömsar de skinn. En vätska utsöndras mellan hudlagren för att lättare kunna krypa ur det gamla skinnet. Denna vätska hamnar även under ögonskinnet, vilket gör att deras ögon ser ut att grumlas. De vita ögonen är alltså helt normalt före ömsning.
Den minsta ormen är en maskorm, Leptotyphlops carlae, som inte blir längre än 10 cm lång. Den tyngsta ormen är den gröna anakondan, som kan bli över 8 meter och då kan väga över 200 kg. Den absolut längsta ormen är nätpytonormen, som kan bli över 9 meter.
Ormarnas främsta sinnesorgan är lukten. Med hjälp av den tveeggade tungan plockar ormarna upp luktämnen ur luften och dessa analyseras sedan med det Jacobsonska organet, placerat i gommen.
En del har också möjlighet att känna av värme i omgivningen med hjälp av sitt termoreceptiva organ, att jämföra med en värmekamera. Detta sitter på antingen i form av en rad gropar längs läpparna (boa- och pytonormar) eller i form av två gropar, en på varje sida av nosen (de s.k. näsgropsormarna, dit bl.a. skallerormarna hör).
De känsligaste av dessa gropar kan känna en temperaturskillnad på mindre än 3/1000-dels grad på en halvmeters håll.
