| Utbredning | Amazonas (Sydamerika) |
| Kroppslängd | Upp till 2,5 meter |
| Livslängd | Cirka 20 år |
| Vikt | 1-3 kg |
| Föda | Små däggdjur, fåglar |
| Klass | Reptilia (Reptiler) |
| Ordning | Squamata (Fjällbärande Kräldjur) |
| Familj | Boidae (Boaormar) |
Utseende
Smaragdboa är en medelstor orm som kan bli mellan 1,5 och 2,5 meter lång. Den är känd för sin imponerande och livliga gröna färg, som kan variera från ljus limegrön till djup smaragdgrön, med mörkare mönster eller fläckar längs kroppen. Den har en kraftig och robust kropp med ett triangulärt huvud och stora ögon med horisontella pupiller. Smaragdboan har en karakteristisk svansspets som är något krokig och används för att gripa tag i grenar när den klättrar.
Habitat
Smaragdboa förekommer i de tropiska regnskogarna i norra Sydamerika, inklusive Brasilien, Colombia, Ecuador och Peru. Den är främst en trälevande orm och tillbringar stor del av sin tid i träden, där den lever i fuktiga, skuggiga miljöer nära vattenkällor. Arten föredrar tät vegetation som erbjuder både skydd och möjlighet att jaga.
Föda
Smaragdboa är en köttätare och livnär sig främst på små däggdjur, fåglar och ibland andra små reptiler. Den använder sin kraftiga kropp för att kväva bytet genom att linda sig runt det, vilket är typiskt för boa-arter. Smaragdboan är en passiv jägare som ofta väntar på att bytet ska komma inom räckhåll innan den slår till.
Fortplantning
Fortplantningen hos smaragdboa sker under regnperioden. Arten är vivipar vilket betyder att honan föder levande ungar.
IUCN-status
Bedömning: Livskraftig (LC)
Enligt Internationella naturvårdsunionen (IUCN) klassificeras smaragdboan som “Livskraftig” (LC). Detta innebär att arten inte står inför några omedelbara hot som skulle kunna leda till en betydande nedgång i populationen. Arten är relativt vanlig i sitt naturliga habitat och har en stabil population.
Hoten mot smaragdboa inkluderar habitatförlust på grund av avskogning och fragmentering av regnskogarna, samt eventuell illegal handel och insamling för terrarier.
Bevarandeinsatser
För att skydda smaragdboa är det viktigt att bevara och återställa dess naturliga livsmiljöer, särskilt de tropiska regnskogarna där den lever. Skogsbevarande och hållbara markanvändningsmetoder är avgörande för att minska habitatförlust. Forskning och övervakning av populationer samt reglering av illegal handel är också viktiga för att stödja artens bevarande.
Smaragdboa är en vacker och ekosystemviktig art som bidrar till den biologiska mångfalden i regnskogarna i norra Sydamerika. Att skydda dess livsmiljöer och övervaka hot är avgörande för att säkerställa att denna imponerande orm fortsätter att vara en del av den tropiska faunan.
Ormar
Det finns ungefär 3 000 arter ormar, varav ca 15-20 % betraktas som giftiga.
Av de giftiga ormarna anses ca 15-20 % giftiga nog att döda en människa, alltså färre än 4 % av samtliga ormar. Det är vanligare att man dör av överkänslighet, än av giftet i sig. Alla ormar ser människan som en fara och försöker i mesta möjliga mån hålla sig på avstånd.
Om vi kommer för nära har ormar olika sätt att varna oss på: Skallerormen har sin skallra, bestående av rester från tidigare skinnömsningar, som den vibrerar med. En tydlig varningssignal att hålla sig borta. Kobrorna har sin sköld. Omvandlade revben spärrar ut nackskölden, vilket gör att den är lättare att upptäcka.
Pufformarna andas in mycket luft och stöter ut den med kraft vilket ger ett högt puffande läte. Andra ormar har anammat dessa beteenden. En del blåser upp halsen för att synas, andra vibrerar med svansen i vissna löv, sand och grus för att höras. Vissa väser som pufformarna, dock inte like effektivt. Om inget av dessa beteenden lyckas, så har många ormar ytterligare ett knep. Vår snok t.ex. lägger sig på rygg, öppnar munnen och sträcker ut tungan, samtidigt som den utsöndrar ett starkt illaluktande sekret. Angriparen tror då att snoken är död och låter den vara ifred. Skulle inget av detta fungera kan de självklart försvara sig genom att bita, oavsett om det är en giftorm eller inte.
Giftormar har två olika sorters bett, försvarsbett och foderbett. Foderbettet används för att ta ett byte, som ska dö så fort som möjligt för att minimera skaderisken för ormen. Och om bytet släpps, inte skall hinna för långt innan det lägger sig ner och dör. Detta bett kan innehålla uppemot 80% av den totala giftmängden.
Ett försvarsbett, däremot, är endast till för att skrämma bort angriparen, inte för att döda. Vissa arter har närmare 50 % ”torrbett”, dvs inget gift injiceras vid bettet. Sällan injiceras mer än 20-25 % av den totala giftmängden.
Ormar har inga ögonlock. Istället har de ett genomskinligt fjäll över ögat, vilket förhindrar uttorkning. I samband med att ormar växer, ömsar de skinn. En vätska utsöndras mellan hudlagren för att lättare kunna krypa ur det gamla skinnet. Denna vätska hamnar även under ögonskinnet, vilket gör att deras ögon ser ut att grumlas. De vita ögonen är alltså helt normalt före ömsning.
Den minsta ormen är en maskorm, Leptotyphlops carlae, som inte blir längre än 10 cm lång. Den tyngsta ormen är den gröna anakondan, som kan bli över 8 meter och då kan väga över 200 kg. Den absolut längsta ormen är nätpytonormen, som kan bli över 9 meter.
Ormarnas främsta sinnesorgan är lukten. Med hjälp av den tveeggade tungan plockar ormarna upp luktämnen ur luften och dessa analyseras sedan med det Jacobsonska organet, placerat i gommen.
En del har också möjlighet att känna av värme i omgivningen med hjälp av sitt termoreceptiva organ, att jämföra med en värmekamera. Detta sitter på antingen i form av en rad gropar längs läpparna (boa- och pytonormar) eller i form av två gropar, en på varje sida av nosen (de s.k. näsgropsormarna, dit bl.a. skallerormarna hör).
De känsligaste av dessa gropar kan känna en temperaturskillnad på mindre än 3/1000-dels grad på en halvmeters håll.
