| Utbredning | Afrika söder om Sahara och norr om Zambia, framför allt i regnskogar. |
| Kroppslängd | Hanarna inte mer än 50 cm, honorna uppemot 80 cm |
| Livslängd | 10-15 år |
| Vikt | 200-400 g |
| Föda | Små gnagare, grodor och ödlor |
| Klass | Reptilia (Reptiler) |
| Ordning | Squamata (Fjällbärande Kräldjur) |
| Familj | Viperidae (Huggormar) |
Utseende och kännetecken
Den afrikanska buskhuggormen (Atheris squamigera) är en liten till medelstor huggorm som kännetecknas av sin imponerande färgvariation och spetsiga fjäll. Ormen kan bli upp till 70 cm lång, och dess kropp är ofta täckt av gröna, gula, bruna eller till och med blåaktiga fjäll, vilket ger ett starkt kamouflage i dess naturliga miljö. De spetsiga fjällen ger ormen ett taggigt utseende, och dess stora, gula ögon med vertikala pupiller är ett annat framträdande drag som bidrar till dess skarpa syn.
Habitat och utbredning
Den afrikanska buskhuggormen förekommer i västra och centrala Afrika, i länder som Kamerun, Nigeria, Demokratiska republiken Kongo och Gabon. Arten lever främst i tropiska regnskogar och andra fuktiga skogsmiljöer, där den ofta påträffas i träd och buskar. Den trivs i tät vegetation, där den kan gömma sig och jaga sitt byte.
Beteende och föda
Afrikansk buskhuggorm är en trädlevande och nattaktiv art. Den rör sig långsamt och försiktigt genom träden, där den väntar på att byten som fåglar, små däggdjur, grodor och ödlor ska komma inom räckhåll. Ormen använder sitt kamouflage för att smälta in i omgivningen och förlitar sig på en snabb attack för att fånga bytet. Denna orm är också känd för sitt defensiva beteende; när den känner sig hotad, intar den en upprätt position och sprider ut kroppen för att verka större, medan den väser och hotar med att hugga.
Gift och farlighet
Giftet från den afrikanska buskhuggormen är potent och innehåller både hemotoxiner och neurotoxiner. Ett bett kan orsaka svår smärta, svullnad och blödningar, och det finns en risk för allvarliga komplikationer om det inte behandlas omedelbart. Trots att arten anses vara farlig för människor är dödsfall från bett sällsynta, tack vare modern medicinsk vård och tillgång till antivenin.
Fortplantning
Den afrikanska buskhuggormen är ovovivipar, vilket innebär att honan bär ägg som kläcks inuti kroppen, och föder sedan levande ungar. En hona kan föda mellan 6 och 20 ungar per kull, beroende på hennes storlek och hälsotillstånd. De nyfödda ormarna är fullt självständiga och har gift från födseln, vilket gör dem kapabel att jaga och försvara sig själva.
Bevarandestatus
Enligt IUCN-rödlistan är den afrikanska buskhuggormen klassificerad som “Livskraftig” (Least Concern). Arten anses ha en stabil population och ett brett utbredningsområde. Dock kan habitatförlust på grund av avskogning och mänsklig aktivitet utgöra potentiella hot mot lokala populationer. Trots detta finns arten fortfarande i många skyddade områden, och den anpassar sig relativt väl till förändrade miljöer.
Ormar
Det finns ungefär 3 000 arter ormar, varav ca 15-20 % betraktas som giftiga.
Av de giftiga ormarna anses ca 15-20 % giftiga nog att döda en människa, alltså färre än 4 % av samtliga ormar. Det är vanligare att man dör av överkänslighet, än av giftet i sig. Alla ormar ser människan som en fara och försöker i mesta möjliga mån hålla sig på avstånd.
Om vi kommer för nära har ormar olika sätt att varna oss på: Skallerormen har sin skallra, bestående av rester från tidigare skinnömsningar, som den vibrerar med. En tydlig varningssignal att hålla sig borta. Kobrorna har sin sköld. Omvandlade revben spärrar ut nackskölden, vilket gör att den är lättare att upptäcka.
Pufformarna andas in mycket luft och stöter ut den med kraft vilket ger ett högt puffande läte. Andra ormar har anammat dessa beteenden. En del blåser upp halsen för att synas, andra vibrerar med svansen i vissna löv, sand och grus för att höras. Vissa väser som pufformarna, dock inte like effektivt. Om inget av dessa beteenden lyckas, så har många ormar ytterligare ett knep. Vår snok t.ex. lägger sig på rygg, öppnar munnen och sträcker ut tungan, samtidigt som den utsöndrar ett starkt illaluktande sekret. Angriparen tror då att snoken är död och låter den vara ifred. Skulle inget av detta fungera kan de självklart försvara sig genom att bita, oavsett om det är en giftorm eller inte.
Giftormar har två olika sorters bett, försvarsbett och foderbett. Foderbettet används för att ta ett byte, som ska dö så fort som möjligt för att minimera skaderisken för ormen. Och om bytet släpps, inte skall hinna för långt innan det lägger sig ner och dör. Detta bett kan innehålla uppemot 80% av den totala giftmängden.
Ett försvarsbett, däremot, är endast till för att skrämma bort angriparen, inte för att döda. Vissa arter har närmare 50 % ”torrbett”, dvs inget gift injiceras vid bettet. Sällan injiceras mer än 20-25 % av den totala giftmängden.
Ormar har inga ögonlock. Istället har de ett genomskinligt fjäll över ögat, vilket förhindrar uttorkning. I samband med att ormar växer, ömsar de skinn. En vätska utsöndras mellan hudlagren för att lättare kunna krypa ur det gamla skinnet. Denna vätska hamnar även under ögonskinnet, vilket gör att deras ögon ser ut att grumlas. De vita ögonen är alltså helt normalt före ömsning.
Den minsta ormen är en maskorm, Leptotyphlops carlae, som inte blir längre än 10 cm lång. Den tyngsta ormen är den gröna anakondan, som kan bli över 8 meter och då kan väga över 200 kg. Den absolut längsta ormen är nätpytonormen, som kan bli över 9 meter.
Ormarnas främsta sinnesorgan är lukten. Med hjälp av den tveeggade tungan plockar ormarna upp luktämnen ur luften och dessa analyseras sedan med det Jacobsonska organet, placerat i gommen.
En del har också möjlighet att känna av värme i omgivningen med hjälp av sitt termoreceptiva organ, att jämföra med en värmekamera. Detta sitter på antingen i form av en rad gropar längs läpparna (boa- och pytonormar) eller i form av två gropar, en på varje sida av nosen (de s.k. näsgropsormarna, dit bl.a. skallerormarna hör).
De känsligaste av dessa gropar kan känna en temperaturskillnad på mindre än 3/1000-dels grad på en halvmeters håll.
