| Utbredning | Subsahariska Afrika |
| Kroppslängd | 1,2-2 meter lång |
| Vikt | Uppemot 8 kg |
| Livslängd | 12-20 år |
| Föda | Fåglar och små däggdjur |
| Klass | Reptilia (Reptiler) |
| Ordning | Squamata (Fjällbärande kräldjur) |
| Familj | Viperidae (Huggormar) |
Utseende och kännetecken
Gabonhuggormen (Bitis gabonica) är en av de största och tyngsta huggormarna i världen. Den kan bli upp till 2 meter lång och väga över 8 kilo. Ormen har ett mycket karaktäristiskt utseende med ett brett, triangulärt huvud och ett kort, kraftigt kropp. Fjällmönstret är komplex och vackert, med en kombination av bruna, beige, svarta och lila färger som ger ett effektivt kamouflage i dess naturliga miljö.
Habitat och utbredning
Gabonhuggormen finns främst i regnskogsområdena i centrala och västra Afrika. Den trivs bäst i fuktiga skogar men kan också påträffas i savanner och buskmarker. Länder där den är vanlig inkluderar Gabon, Kamerun, Kongo-Brazzaville och delar av Nigeria.
Beteende och föda
Gabonhuggormen är känd för att vara en relativt lugn orm som sällan angriper utan provokation. Den är dock en skicklig jägare som använder sig av sitt kamouflage för att ligga på lur efter byten. Ormen är en bakhållsjägare som föredrar att slå till snabbt på nära håll. Dess föda består huvudsakligen av små däggdjur, fåglar och ibland amfibier.
Gift och farlighet
Gabonhuggormen har de längsta huggtänderna av alla ormar, som kan bli upp till 5 cm långa. Den injicerar ett kraftfullt hemotoxiskt gift som orsakar svår vävnadsskada, blödningar och i vissa fall död. Trots att den har ett farligt gift är bett från gabonhuggormen relativt sällsynta, tack vare dess tillbakadragna natur och människors försiktighet.
Bevarandestatus
Enligt IUCN rödlista är gabonhuggormen klassificerad som “Livskraftig” (Least Concern). Denna status indikerar att arten för närvarande inte är hotad, även om förlust av livsmiljöer på grund av avskogning och mänsklig expansion kan utgöra framtida hot. Ormen är skyddad i vissa områden, men den påverkas av handel och jakt, särskilt för sitt vackra skinn.
Ormar
Det finns ungefär 3 000 arter ormar, varav ca 15-20 % betraktas som giftiga.
Av de giftiga ormarna anses ca 15-20 % giftiga nog att döda en människa, alltså färre än 4 % av samtliga ormar. Det är vanligare att man dör av överkänslighet, än av giftet i sig. Alla ormar ser människan som en fara och försöker i mesta möjliga mån hålla sig på avstånd.
Om vi kommer för nära har ormar olika sätt att varna oss på: Skallerormen har sin skallra, bestående av rester från tidigare skinnömsningar, som den vibrerar med. En tydlig varningssignal att hålla sig borta. Kobrorna har sin sköld. Omvandlade revben spärrar ut nackskölden, vilket gör att den är lättare att upptäcka.
Pufformarna andas in mycket luft och stöter ut den med kraft vilket ger ett högt puffande läte. Andra ormar har anammat dessa beteenden. En del blåser upp halsen för att synas, andra vibrerar med svansen i vissna löv, sand och grus för att höras. Vissa väser som pufformarna, dock inte like effektivt. Om inget av dessa beteenden lyckas, så har många ormar ytterligare ett knep. Vår snok t.ex. lägger sig på rygg, öppnar munnen och sträcker ut tungan, samtidigt som den utsöndrar ett starkt illaluktande sekret. Angriparen tror då att snoken är död och låter den vara ifred. Skulle inget av detta fungera kan de självklart försvara sig genom att bita, oavsett om det är en giftorm eller inte.
Giftormar har två olika sorters bett, försvarsbett och foderbett. Foderbettet används för att ta ett byte, som ska dö så fort som möjligt för att minimera skaderisken för ormen. Och om bytet släpps, inte skall hinna för långt innan det lägger sig ner och dör. Detta bett kan innehålla uppemot 80% av den totala giftmängden.
Ett försvarsbett, däremot, är endast till för att skrämma bort angriparen, inte för att döda. Vissa arter har närmare 50 % ”torrbett”, dvs inget gift injiceras vid bettet. Sällan injiceras mer än 20-25 % av den totala giftmängden.
Ormar har inga ögonlock. Istället har de ett genomskinligt fjäll över ögat, vilket förhindrar uttorkning. I samband med att ormar växer, ömsar de skinn. En vätska utsöndras mellan hudlagren för att lättare kunna krypa ur det gamla skinnet. Denna vätska hamnar även under ögonskinnet, vilket gör att deras ögon ser ut att grumlas. De vita ögonen är alltså helt normalt före ömsning.
Den minsta ormen är en maskorm, Leptotyphlops carlae, som inte blir längre än 10 cm lång. Den tyngsta ormen är den gröna anakondan, som kan bli över 8 meter och då kan väga över 200 kg. Den absolut längsta ormen är nätpytonormen, som kan bli över 9 meter.
Ormarnas främsta sinnesorgan är lukten. Med hjälp av den tveeggade tungan plockar ormarna upp luktämnen ur luften och dessa analyseras sedan med det Jacobsonska organet, placerat i gommen.
En del har också möjlighet att känna av värme i omgivningen med hjälp av sitt termoreceptiva organ, att jämföra med en värmekamera. Detta sitter på antingen i form av en rad gropar längs läpparna (boa- och pytonormar) eller i form av två gropar, en på varje sida av nosen (de s.k. näsgropsormarna, dit bl.a. skallerormarna hör).
De känsligaste av dessa gropar kan känna en temperaturskillnad på mindre än 3/1000-dels grad på en halvmeters håll.
