| Utbredning | Från Mexico i norr till Argentina i söder |
| Kroppslängd | Normalt 2,5-3 meter (i undantagsfall över 4,5 meter) |
| Livslängd | 35-40 år |
| Vikt | 15-27 kg |
| Föda | Mindre däggdjur |
| Klass | Reptilia (Reptiler) |
| Ordning | Squamata (Fjällbärande Kräldjur) |
| Familj | Boidae (Boaormar) |
Utseende och kännetecken
Kungsboan (Boa constrictor) är en av de mest välkända och imponerande ormarna i världen. Den kan bli upp till 4 meter lång, även om de flesta individer ligger mellan 2 och 3 meter. Kungsboan har en kraftig, muskulös kropp och en vacker färgteckning som varierar beroende på geografiskt ursprung. Vanligtvis är kroppen täckt med stora, mörka, rombformade fläckar mot en bakgrund som kan vara grå, brun eller rödaktig. Huvudet är triangulärt och tydligt avgränsat från halsen, och ögonen har vertikala pupiller.
Habitat och utbredning
Kungsboan har en mycket vidsträckt utbredning och finns i Central- och Sydamerika, från norra Mexiko till Argentina. Den lever i en mängd olika miljöer, inklusive tropiska regnskogar, torra skogar, savanner och till och med halvtorra områden. Den är också en duktig simmare och kan ibland påträffas nära vattenkällor. Kungsboan anpassar sig väl till olika livsmiljöer, vilket bidrar till dess breda utbredning.
Beteende och föda
Kungsboan är en nattaktiv orm och jagar främst på natten. Den är en köttätare som jagar genom att ligga i bakhåll för sitt byte. Arten är mest känd för sitt sätt att döda bytet: genom att använda sin kraftiga kropp för att kväva (konstriktion) sitt byte tills det inte längre kan andas. Födan består huvudsakligen av små till medelstora däggdjur, fåglar och ibland reptiler. Kungsboan är en långsam och metodisk jägare som kan gå veckor eller till och med månader utan att äta efter en stor måltid.
Fortplantning
Kungsboan är ovovivipar, vilket innebär att den föder levande ungar istället för att lägga ägg. Honan bär äggen inuti kroppen, och efter en dräktighetsperiod på cirka 5 till 8 månader föder hon mellan 10 och 64 ungar, beroende på hennes storlek och hälsa. De nyfödda ungarna är fullt utvecklade och mäter mellan 30 och 60 cm vid födseln. Ungarna är självständiga från födseln och börjar jaga små byten nästan omedelbart.
Hot och bevarandestatus
Enligt IUCN-rödlistan är kungsboan klassificerad som “Livskraftig” (Least Concern). Trots att arten inte är globalt hotad, påverkas den av habitatförlust och illegal jakt i vissa delar av sitt utbredningsområde. Kungsboan jagas ofta för sin vackra skinn, som används i modeindustrin, och som husdjur, vilket kan leda till lokala populationsminskningar. Dock är kungsboan skyddad i många regioner, och dess breda utbredning och anpassningsförmåga har hittills gjort att den undvikit större hot mot sin existens.
Ormar
Det finns ungefär 3 000 arter ormar, varav ca 15-20 % betraktas som giftiga.
Av de giftiga ormarna anses ca 15-20 % giftiga nog att döda en människa, alltså färre än 4 % av samtliga ormar. Det är vanligare att man dör av överkänslighet, än av giftet i sig. Alla ormar ser människan som en fara och försöker i mesta möjliga mån hålla sig på avstånd.
Om vi kommer för nära har ormar olika sätt att varna oss på: Skallerormen har sin skallra, bestående av rester från tidigare skinnömsningar, som den vibrerar med. En tydlig varningssignal att hålla sig borta. Kobrorna har sin sköld. Omvandlade revben spärrar ut nackskölden, vilket gör att den är lättare att upptäcka.
Pufformarna andas in mycket luft och stöter ut den med kraft vilket ger ett högt puffande läte. Andra ormar har anammat dessa beteenden. En del blåser upp halsen för att synas, andra vibrerar med svansen i vissna löv, sand och grus för att höras. Vissa väser som pufformarna, dock inte like effektivt. Om inget av dessa beteenden lyckas, så har många ormar ytterligare ett knep. Vår snok t.ex. lägger sig på rygg, öppnar munnen och sträcker ut tungan, samtidigt som den utsöndrar ett starkt illaluktande sekret. Angriparen tror då att snoken är död och låter den vara ifred. Skulle inget av detta fungera kan de självklart försvara sig genom att bita, oavsett om det är en giftorm eller inte.
Giftormar har två olika sorters bett, försvarsbett och foderbett. Foderbettet används för att ta ett byte, som ska dö så fort som möjligt för att minimera skaderisken för ormen. Och om bytet släpps, inte skall hinna för långt innan det lägger sig ner och dör. Detta bett kan innehålla uppemot 80% av den totala giftmängden.
Ett försvarsbett, däremot, är endast till för att skrämma bort angriparen, inte för att döda. Vissa arter har närmare 50 % ”torrbett”, dvs inget gift injiceras vid bettet. Sällan injiceras mer än 20-25 % av den totala giftmängden.
Ormar har inga ögonlock. Istället har de ett genomskinligt fjäll över ögat, vilket förhindrar uttorkning. I samband med att ormar växer, ömsar de skinn. En vätska utsöndras mellan hudlagren för att lättare kunna krypa ur det gamla skinnet. Denna vätska hamnar även under ögonskinnet, vilket gör att deras ögon ser ut att grumlas. De vita ögonen är alltså helt normalt före ömsning.
Den minsta ormen är en maskorm, Leptotyphlops carlae, som inte blir längre än 10 cm lång. Den tyngsta ormen är den gröna anakondan, som kan bli över 8 meter och då kan väga över 200 kg. Den absolut längsta ormen är nätpytonormen, som kan bli över 9 meter.
Ormarnas främsta sinnesorgan är lukten. Med hjälp av den tveeggade tungan plockar ormarna upp luktämnen ur luften och dessa analyseras sedan med det Jacobsonska organet, placerat i gommen.
En del har också möjlighet att känna av värme i omgivningen med hjälp av sitt termoreceptiva organ, att jämföra med en värmekamera. Detta sitter på antingen i form av en rad gropar längs läpparna (boa- och pytonormar) eller i form av två gropar, en på varje sida av nosen (de s.k. näsgropsormarna, dit bl.a. skallerormarna hör).
De känsligaste av dessa gropar kan känna en temperaturskillnad på mindre än 3/1000-dels grad på en halvmeters håll.
