| Utbredning | Afrika, söder om Sahara |
| Kroppslängd | Ca 1,8 meter |
| Livslängd | 10-15 år |
| Vikt | Uppemot 2 kg |
| Föda | Fåglar, amfibier och ödlor |
| Klass | Reptilia (Reptiler) |
| Ordning | Squamata (Fjällbärande Kräldjur) |
| Familj | Colubridae (Snokar) |
Utseende
Boomslangen är en medelstor till stor giftorm som kan bli upp till 1,8 meter lång. Kroppen är långsmal och har en slät, glänsande hud. Färgen varierar beroende på underart, men generellt har boomslangen en grön eller brunaktig kropp med svartaktiga mönster. Huvudet är relativt smalt i förhållande till halsen och ögonen är stora och framåtriktade. Det är en snabb och smidig orm som ofta ses glida genom träden.
Habitat
Boomslangen finns främst i subtropiska och tropiska regioner i Afrika, där den föredrar öppna skogar, busklandskap och områden med tät vegetation. Den är en trädlevande orm och spenderar mycket tid högt uppe i träden, men den kan även ses på marken, särskilt under parningstiden. Den trivs i områden med ett varierat landskap, som savanner och skogsdungar.
Föda
Boomslangen jagar huvudsakligen små däggdjur, fåglar och ödlor. Den använder sitt snabba rörelsemönster för att fånga byten, som ofta är rörliga. Ormen är känd för sin skicklighet i att jaga fåglar, vilket gör att den ibland ses i träd där den smyger sig nära sina byten.
Fortplantning
Boomslangens fortplantning sker vanligtvis under den varmare delen av året. Honorna lägger mellan 6 och 15 ägg per gång, som kläcks efter cirka två månader. De unga boomslangarna är helt oberoende från födseln och är redan fullt fungerande rovdjur vid kläckningen. De lever ett liv i träd och på marken och växer snabbt till vuxen ålder.
Farlighet och skydd
Boomslangen är en giftorm och har ett mycket potent gift som består av hemotoxiner, vilket innebär att det attackerar blodets förmåga att koagulera. Detta kan leda till inre blödningar och i vissa fall dödsfall om antivenin inte administreras snabbt. Trots detta är boomslangen inte särskilt aggressiv och attackerar vanligtvis inte utan provokation. Den är en tillbakadragen orm som oftast undviker människor. Skydd mot boomslangen innebär framförallt att hålla sig på avstånd, särskilt i dess naturliga miljö.
IUCN-status
Boomslangen är listad som “Least Concern” (LC) på IUCN:s rödlista. Detta betyder att den inte bedöms vara i omedelbar fara för utrotning, även om habitatförlust och andra miljöförändringar kan påverka populationerna i framtiden. Arten är ganska spridd och lever i en rad olika miljöer där den fortfarande har tillgång till sina naturliga livsmiljöer.
Ormar
Det finns ungefär 3 000 arter ormar, varav ca 15-20 % betraktas som giftiga.
Av de giftiga ormarna anses ca 15-20 % giftiga nog att döda en människa, alltså färre än 4 % av samtliga ormar. Det är vanligare att man dör av överkänslighet, än av giftet i sig. Alla ormar ser människan som en fara och försöker i mesta möjliga mån hålla sig på avstånd.
Om vi kommer för nära har ormar olika sätt att varna oss på: Skallerormen har sin skallra, bestående av rester från tidigare skinnömsningar, som den vibrerar med. En tydlig varningssignal att hålla sig borta. Kobrorna har sin sköld. Omvandlade revben spärrar ut nackskölden, vilket gör att den är lättare att upptäcka.
Pufformarna andas in mycket luft och stöter ut den med kraft vilket ger ett högt puffande läte. Andra ormar har anammat dessa beteenden. En del blåser upp halsen för att synas, andra vibrerar med svansen i vissna löv, sand och grus för att höras. Vissa väser som pufformarna, dock inte like effektivt. Om inget av dessa beteenden lyckas, så har många ormar ytterligare ett knep. Vår snok t.ex. lägger sig på rygg, öppnar munnen och sträcker ut tungan, samtidigt som den utsöndrar ett starkt illaluktande sekret. Angriparen tror då att snoken är död och låter den vara ifred. Skulle inget av detta fungera kan de självklart försvara sig genom att bita, oavsett om det är en giftorm eller inte.
Giftormar har två olika sorters bett, försvarsbett och foderbett. Foderbettet används för att ta ett byte, som ska dö så fort som möjligt för att minimera skaderisken för ormen. Och om bytet släpps, inte skall hinna för långt innan det lägger sig ner och dör. Detta bett kan innehålla uppemot 80% av den totala giftmängden.
Ett försvarsbett, däremot, är endast till för att skrämma bort angriparen, inte för att döda. Vissa arter har närmare 50 % ”torrbett”, dvs inget gift injiceras vid bettet. Sällan injiceras mer än 20-25 % av den totala giftmängden.
Ormar har inga ögonlock. Istället har de ett genomskinligt fjäll över ögat, vilket förhindrar uttorkning. I samband med att ormar växer, ömsar de skinn. En vätska utsöndras mellan hudlagren för att lättare kunna krypa ur det gamla skinnet. Denna vätska hamnar även under ögonskinnet, vilket gör att deras ögon ser ut att grumlas. De vita ögonen är alltså helt normalt före ömsning.
Den minsta ormen är en maskorm, Leptotyphlops carlae, som inte blir längre än 10 cm lång. Den tyngsta ormen är den gröna anakondan, som kan bli över 8 meter och då kan väga över 200 kg. Den absolut längsta ormen är nätpytonormen, som kan bli över 9 meter.
Ormarnas främsta sinnesorgan är lukten. Med hjälp av den tveeggade tungan plockar ormarna upp luktämnen ur luften och dessa analyseras sedan med det Jacobsonska organet, placerat i gommen.
En del har också möjlighet att känna av värme i omgivningen med hjälp av sitt termoreceptiva organ, att jämföra med en värmekamera. Detta sitter på antingen i form av en rad gropar längs läpparna (boa- och pytonormar) eller i form av två gropar, en på varje sida av nosen (de s.k. näsgropsormarna, dit bl.a. skallerormarna hör).
De känsligaste av dessa gropar kan känna en temperaturskillnad på mindre än 3/1000-dels grad på en halvmeters håll.
