Utbredning | Södra och östra Venezuela, Guyana och nordöstra Brasilien |
Kroppslängd | ca 40 cm, svans ungefär lika lång som kroppen |
Livslängd | 15-20 år (I Pittsburgh zoo blev en hane hela 38 år) |
Vikt | 1,9-2,1 kg |
Föda | Bär, frukter, honung, löv, blommor, små däggdjur så som fladdermöss och möss samt små fåglar. |
Klass | Mammalia (Däggdjur) |
Ordning | Primates (Primater) |
Familj | Pitheciidae (Sakiapor) |
Utseende
Sakiapa, även känd som den bruna sakiapan, är en medelstor primat med en distinkt och karakteristisk utseende. Den kan nå en kroppslängd på omkring 40-50 cm, med en svans som kan bli lika lång som kroppen. Sakiapan har såkallad könsdimorfism, vilket innebär att hanen och honan ser olika ut. Honans päls är vanligtvis brun eller gråbrun och kan ha ett lite gråaktigt eller rödaktigt sken beroende på individens hälsa och miljö. Hon har även gråspräckligt ansikte. Hanen däremot är svart, med vitt eller gult ansikte. Skinnet är täckt med tjock, hårig päls som ger ett robust och kraftfullt utseende. Den långa svansen är kraftfull och används för att balansera.
Habitat
Sakiapan finns i de täta regnskogarna i norra Sydamerika, främst i Brasilien, Surinam, Guyana och Franska Guyana. Den lever i låglänta skogsområden och föredrar miljöer med riklig vegetation där den kan hitta mat och skydd. Sakier är helt trädlevande och tillbringar det mesta av sin tid i trädkronorna, där de rör sig genom att klättra och hoppa mellan grenarna.
Föda
Sakiapan är en fruktätare men har en varierad diet som också kan inkludera blommor, frön, insekter och smådjur. Den har en särskild anpassning i sina käkar och tänder för att kunna knäcka hårda frukter och frön. Sakier använder sina händer för att noggrant plocka och manipulera mat, och deras diet kan variera beroende på tillgången på föda i deras livsmiljö.
Fortplantning
Sakiapan har en fortplantningscykel som sker främst under våren och sommaren. Parningen sker i små grupper eller familjeenheter, och honan föder vanligtvis en unge per gång. Ungarna föds täckta med päls och är beroende av modern för skydd och näring. De börjar snabbt klättra och utforska sin omgivning, men stannar nära sin mor tills de är tillräckligt gamla för att bli självständiga. Sakier har en långsam tillväxttakt och kan ta flera år för att nå fullvuxen storlek.
IUCN-status
Bedömning: Livskraftig (LC)
Enligt Internationella naturvårdsunionen (IUCN) sakiapan som “Livskraftig” (LC). Detta innebär att arten inte står inför några omedelbara hot som skulle kunna leda till en betydande nedgång i populationen. Arten är relativt vanlig i sitt naturliga habitat och har en stabil population.
Bevarandeinsatser
Bevarandeinsatser för sakiapan inkluderar skydd av deras regnskogshabitat genom etablering av skyddade områden och hållbar skogsförvaltning. Arbetet med att bekämpa illegal jakt och handel är också viktigt för att skydda arten. Forskning och övervakning är avgörande för att förstå populationstrender och effekterna av mänskliga aktiviteter på deras livsmiljö. Utbildning och medvetenhet om betydelsen av att skydda dessa primater och deras livsmiljöer kan också bidra till bevarandeinsatserna.
Sakiapan är en fascinerande och ekosystemsmässig viktig primat med en unik livsstil och kosthållning. Genom att stödja bevarandeinsatser och skydda deras livsmiljöer kan vi hjälpa till att bevara denna art och säkerställa att den fortsätter att spela sin roll i den biologiska mångfalden i Sydamerika.
Apor och halvapor
Apor, fascinerande djur med massor av olika anpassningar beroende på var de lever. De flesta, t.ex. silkesapor och tamariner, är trädlevande, men det finns även marklevande arter, såsom makaker och babianer.
Man delar upp aporna i Nya respektive Gamla Världens apor. De skiljer sig åt på olika sätt: Näsborrar: Gamla världens apor har ofta avlånga näsborrar som sitter tätt ihop, medan nya världens apor har runda näsborrar som sitter mer åtskilda. Gamla Världens apor har ibland kindpåsar att samla mat i, medan Nya Världens aldrig har det.
Vissa av Gamla Världens apor, t.ex. babianerna har kala sittdynor, vilket inte Nya Världens apor har. En del av Nya Världens apor har en gripsvans, Gamla Världens apor har inte det.
Det finns ungefär 280 arter apor, uppdelade i 9 familjer:
- Tarsiidae: Spökdjur
- Callithrichidae: Silkesapor, goeldisapa och tamariner
- Cebidae: Kapuciner och ekorrapor
- Aotidae: Uggleapor
- Pitheciidae: Titipor, sakiapor och uakari
- Atelidae: Vrålapor, ullapor och spindelapor
- Cercopithecidae: Gamla världens apor
- Hylobatidae: Gibbon och siamang
- Homonidae: Människoapor och människan
Halvapor
Halvaporna (Strepsirrhini), eller de lägre primaterna, hör precis som de äkta aporna till primaterna. Det engelska/latinska namnet prosimian (före simian, dvs före aporna) är kanske ett mer rättvisande namn. De anses ha stannat av i sin utveckling jämfört med aporna och har mer primitiva drag än dessa.
Till halvaporna hör t.ex. lemurer, tröglori och bushbaby.
Tidigare hörde även spökdjuren (tarsierna) till denna underordning, men har numera placerats i samma underordning som de äkta aporna (Haplorrhini).
Halvapor har i regel blöta nosar, vilket ger ett bättre luktsinne. De är ofta röd-grön-färgblinda, vilket dock ger plats för ett bättre mörkerseende. Deras hjärnor är inte lika stora och utvecklade som de är hos aporna och de anses inte vara lika “intelligenta”. Medan de flesta apor äter en blandad kost, med koncentration på grönsaker och andra växter, äter de flesta halvapor främst insekter, ödlor och andra djur.
De har i regel mindre komplexa sociala liv, och de flesta lever solitärt (ensamma). Förutom lemurerna på Madagaskar är samtliga halvapor nattaktiva och behöver därmed inte konkurrera med aporna.