| Utbredning | Amazonas |
| Kroppslängd | 23-26 cm, plus 35-41 cm svans |
| Vikt | 450-500 g |
| Livslängd | ca 15 år |
| Föda | Frukter, insekter, vätskor från träd |
| Klass | Mammalia (Däggdjur) |
| Ordning | Primates (Primater) |
| Familj | Callitrichidae (Kloapor) |
Utseende och kännetecken
Kejsartamarinen (Saguinus imperator) är en liten primat som tillhör familjen kloapor (Callitrichidae). Den är känd för sitt unika utseende, särskilt den långa vita mustaschen som sträcker sig nedanför hakan, vilket ger den ett “kejsar”-likt utseende och därmed dess namn. Kejsartamarinen har en kroppslängd på cirka 25 cm, med en svans som kan bli upp till 40 cm lång. Den väger runt 300-500 gram och har en gråbrun päls med orangefärgade fötter och händer.
Habitat och utbredning
Kejsartamarinen lever i regnskogarna i Sydamerika, framför allt i västra Amazonas, där den förekommer i länder som Brasilien, Peru och Bolivia. Den föredrar tät och fuktig skogsmiljö, där den kan röra sig smidigt bland träden på jakt efter föda. Arten lever på låga till medelhöga höjder i skogarna, ofta i områden som ligger nära floder och bäckar.
Beteende och social struktur
Kejsartamarinen är en dagaktiv art som lever i små sociala grupper bestående av 2 till 15 individer, vanligtvis en familjegrupp med ett dominerande par och deras avkommor. Gruppen kommunicerar med hjälp av olika vokaliseringar, kroppsspråk och doftmarkeringar. Kejsartamariner är mycket rörliga och spenderar större delen av dagen med att söka föda, hoppa från träd till träd och hålla utkik efter rovdjur.
Föda
Kejsartamarinen är en allätare och har en varierad kost som inkluderar frukt, nektar, blommor, insekter och andra små ryggradslösa djur. De är även kända för att äta fågelägg och små ryggradsdjur vid tillfälle. Deras födosöksstrategi är anpassad till att ta till vara på de resurser som finns tillgängliga i deras skogshemvist.
Fortplantning
Kejsartamarinen har ett polygynandriskt parningssystem, där det dominerande honan oftast är den enda i gruppen som får ungar. Efter en dräktighetsperiod på cirka 140-145 dagar föder honan oftast tvillingar. Gruppens medlemmar, inklusive hanar och äldre ungar, deltar aktivt i att bära och ta hand om de nyfödda ungarna. Ungarna avvänjs vid ungefär tre månaders ålder men fortsätter att vara beroende av gruppen för skydd och föda.
Bevarandestatus
Enligt IUCN rödlista är kejsartamarinen klassificerad som “Livskraftig” (Least Concern). Även om arten för närvarande inte är hotad, påverkas den av avskogning och fragmentering av dess livsmiljö på grund av jordbruksexpansion, skogsavverkning och mänsklig bebyggelse. Skyddade områden inom dess utbredningsområde hjälper till att bevara populationerna, men pågående habitatförlust kan komma att utgöra ett större hot i framtiden.
Apor och halvapor
Apor, fascinerande djur med massor av olika anpassningar beroende på var de lever. De flesta, t.ex. silkesapor och tamariner, är trädlevande, men det finns även marklevande arter, såsom makaker och babianer.
Man delar upp aporna i Nya respektive Gamla Världens apor. De skiljer sig åt på olika sätt: Näsborrar: Gamla världens apor har ofta avlånga näsborrar som sitter tätt ihop, medan nya världens apor har runda näsborrar som sitter mer åtskilda. Gamla Världens apor har ibland kindpåsar att samla mat i, medan Nya Världens aldrig har det.
Vissa av Gamla Världens apor, t.ex. babianerna har kala sittdynor, vilket inte Nya Världens apor har. En del av Nya Världens apor har en gripsvans, Gamla Världens apor har inte det.
Det finns ungefär 280 arter apor, uppdelade i 9 familjer:
- Tarsiidae: Spökdjur
- Callithrichidae: Silkesapor, goeldisapa och tamariner
- Cebidae: Kapuciner och ekorrapor
- Aotidae: Uggleapor
- Pitheciidae: Titipor, sakiapor och uakari
- Atelidae: Vrålapor, ullapor och spindelapor
- Cercopithecidae: Gamla världens apor
- Hylobatidae: Gibbon och siamang
- Homonidae: Människoapor och människan
Halvapor
Halvaporna (Strepsirrhini), eller de lägre primaterna, hör precis som de äkta aporna till primaterna. Det engelska/latinska namnet prosimian (före simian, dvs före aporna) är kanske ett mer rättvisande namn. De anses ha stannat av i sin utveckling jämfört med aporna och har mer primitiva drag än dessa.
Till halvaporna hör t.ex. lemurer, tröglori och bushbaby.
Tidigare hörde även spökdjuren (tarsierna) till denna underordning, men har numera placerats i samma underordning som de äkta aporna (Haplorrhini).
Halvapor har i regel blöta nosar, vilket ger ett bättre luktsinne. De är ofta röd-grön-färgblinda, vilket dock ger plats för ett bättre mörkerseende. Deras hjärnor är inte lika stora och utvecklade som de är hos aporna och de anses inte vara lika “intelligenta”. Medan de flesta apor äter en blandad kost, med koncentration på grönsaker och andra växter, äter de flesta halvapor främst insekter, ödlor och andra djur.
De har i regel mindre komplexa sociala liv, och de flesta lever solitärt (ensamma). Förutom lemurerna på Madagaskar är samtliga halvapor nattaktiva och behöver därmed inte konkurrera med aporna.
