Mantelbabian

Utbredning Nordöstra Afrika och Arabiska halvön
Kroppslängd Upp till 76 cm, svans upp till 61 cm
Livslängd ca 35 år
Föda
Gräs, rötter, frukt, frön, insekter, ödlor och ibland små däggdjur
Mantelbabian

Flocken är som stora ”försvarsenheter” med upp till 300 individer. Den minsta delen av en flock består av en familj med en ledarhanne och hans harem på 1-10 honor med ungar. Under de första 7-8 månaderna är ungarna svarta, vilket är en signal till gruppen att dessa skall tas om hand och skyddas. När de sedan blir äldre ersätts den svarta pälsen med bruna eller gråa hårstrån och ungarna får klara sig själva.

Det är inte ovanligt att yngre hanar ( cirka 4-8 år gamla) närmar sig dessa svarta ungar och ”adopterar” dem, ett skydd vid stridigheter eftersom ingen ger sig på denna lilla svarta unge. Dessutom, om denna unge är en hona så blir ofta denna unge hans första partner och haremsmedlem. Hannarna är mycket större än honorna.

De har en lång silvergrå man över axlarna, en mantel. De långa kraftiga hörntänderna är livsfarliga vapen. Den röda baken blir ännu rödare hos honorna när de är i brunst. Vid ägglossningen är den som mest svullen och röd. En signal till maken! Baken fungerar som en kudde, de muskulösa sittvalkarna gör det möjligt för babianer att sitta på en gren eller klippavsats en hel natt utan att få träsmak.

Mantelbabianer kan plundra ett fält med grödor där kvinnor arbetar, men håller sig hela tiden på avstånd, om det skull dyka upp beväpnade män. Babianer är mycket sällskapliga och har lätt för att samarbeta med varandra.

Apor och halvapor

Apor, fascinerande djur med massor av olika anpassningar beroende på var de lever. De flesta, t.ex. silkesapor och tamariner, är trädlevande, men det finns även marklevande arter, såsom makaker och babianer.

Man delar upp aporna i Nya respektive Gamla Världens apor. De skiljer sig åt på olika sätt: Näsborrar: Gamla världens apor har ofta avlånga näsborrar som sitter tätt ihop, medan nya världens apor har runda näsborrar som sitter mer åtskilda. Gamla Världens apor har ibland kindpåsar att samla mat i, medan Nya Världens aldrig har det.

Vissa av Gamla Världens apor, t.ex. babianerna har kala sittdynor, vilket inte Nya Världens apor har. En del av Nya Världens apor har en gripsvans, Gamla Världens apor har inte det.

Det finns ungefär 280 arter apor, uppdelade i 9 familjer:

  • Tarsiidae: Spökdjur
  • Callithrichidae: Silkesapor, goeldisapa och tamariner
  • Cebidae: Kapuciner och ekorrapor
  • Aotidae: Uggleapor
  • Pitheciidae: Titipor, sakiapor och uakari
  • Atelidae: Vrålapor, ullapor och spindelapor
  • Cercopithecidae: Gamla världens apor
  • Hylobatidae: Gibbon och siamang
  • Homonidae: Människoapor och människan
Halvapor

Halvaporna (Strepsirrhini), eller de lägre primaterna, hör precis som de äkta aporna till primaterna. Det engelska/latinska namnet prosimian (före simian, dvs före aporna) är kanske ett mer rättvisande namn. De anses ha stannat av i sin utveckling jämfört med aporna och har mer primitiva drag än dessa.

Till halvaporna hör t.ex. lemurer, tröglori och bushbaby.
Tidigare hörde även spökdjuren (tarsierna) till denna underordning, men har numera placerats i samma underordning som de äkta aporna (Haplorrhini).

Halvapor har i regel blöta nosar, vilket ger ett bättre luktsinne. De är ofta röd-grön-färgblinda, vilket dock ger plats för ett bättre mörkerseende. Deras hjärnor är inte lika stora och utvecklade som de är hos aporna och de anses inte vara lika “intelligenta”. Medan de flesta apor äter en blandad kost, med koncentration på grönsaker och andra växter, äter de flesta halvapor främst insekter, ödlor och andra djur.

De har i regel mindre komplexa sociala liv, och de flesta lever solitärt (ensamma). Förutom lemurerna på Madagaskar är samtliga halvapor nattaktiva och behöver därmed inte konkurrera med aporna.

Fler Apor och halvapor

I samarbete med:


© Copyright Skansen Akvariet