| Utbredning | Madagaskar |
| Kroppslängd | 25-30 cm |
| Vikt | 50-70 gram |
| Livslängd | 10-15 år |
| Föda | Allätare (Omnivor) |
| Klass | Reptilia (Reptiler) |
| Ordning | Squamata (Fjällbärande kräldjur) |
| Familj | Gekkonidae (Geckoödlor) |
Utseende och kännetecken
Större madagaskardaggecko (Phelsuma madagascariensis) är en av de mest imponerande och iögonfallande geckoarterna som finns på Madagaskar. Denna gecko kan bli upp till 25 cm lång, vilket gör den till en av de största arterna i släktet Phelsuma. Den har en intensiv grön färg på kroppen, ofta prydd med röda eller orangea fläckar och linjer längs ryggen och huvudet. Dessa ljusa färger hjälper den att smälta in i den tropiska vegetationen och skyddar den mot rovdjur.
Habitat och utbredning
Större madagaskardaggecko är endemisk för Madagaskar och återfinns huvudsakligen i öns norra och östra delar. Arten trivs i en rad olika miljöer, inklusive fuktiga tropiska skogar, skogsbryn och ibland i närheten av mänskliga bosättningar. Den är anpassad till att leva på träd och andra höga växter, där den använder sina häftande tålameller för att klättra och jaga byten.
Beteende och föda
Denna gecko är dagaktiv och tillbringar större delen av sin tid i trädkronorna, där den jagar insekter, spindlar och andra små ryggradslösa djur. Den äter också nektar och frukt, vilket gör den till en viktig pollinatör av vissa växter på Madagaskar. Större madagaskardaggecko är territoriell och kan vara aggressiv mot artfränder, särskilt under parningstiden.
Fortplantning
Större madagaskardaggecko är äggläggande, och honorna lägger vanligtvis två ägg åt gången. Dessa ägg klistras ofta fast på löv eller andra skyddade ytor. Äggen kläcks efter cirka 40–60 dagar, beroende på temperatur och luftfuktighet. De nykläckta ungarna är fullt självständiga och börjar omedelbart jaga små insekter.
Bevarandestatus
Enligt IUCN-rödlistan är större madagaskardaggecko klassificerad som “Livskraftig” (Least Concern). Detta innebär att arten för närvarande inte anses vara hotad. Dock påverkas den av habitatförlust på grund av avskogning och jordbruksutveckling. Dessutom fångas den ofta för den internationella husdjursmarknaden, vilket kan utgöra ett hot mot vissa populationer.
Ödlor
Det finns mer än 4 500 arter ödlor, såsom kameleonter, skinkar, leguaner, agamer, geckos och varaner. De flesta är marklevande, men vissa arter lever i träden, i hålor i marken, samt i vatten.
Det är en gammal djurgrupp som härstammar från samma gren som dinosaurierna. Vissa ödlor har drag som påminner om dinosaurier, t.ex. kajmantegun, som är väldigt lik en velocireraptor i sin huvudform.
Till skillnad från ormar har de flesta ödlor ögonlock. Det finns dock en del ödlor som saknar dessa. Istället har de ett tunt, genomskinligt, membran som skyddar ögat. Detta membran rengörs med tungan.
Precis som ormarna använder ödlorna sin tunga för att ”smaka av” lukterna i omgivningen. De har även en hyfsad syn och en del ser till och med väldigt bra. Många ödlor har även färgseende, vilket hjälper till i kommunikationen mellan individerna.
De flesta ödlor har fyra ben. Men det finns även arter som saknar ben, t.ex vår kopparödla, också kallad ormslå. Många tror att den är en orm och kallar den då för kopparorm. Man brukar skilja ödlor från ormar bland annat genom att kolla ögonlock och ben. Trots att det finns ödlor som saknar ögonlock och ben, så går det fortfarande att använda denna metod. Det finns nämligen inga benlösa ödlor som dessutom saknar ögonlock. Och vise versa.
Ödlorna har utvecklat en mängd sätt att klara sig från rovdjur, t.ex: En del ödlor kan släppa sin svans om ett rovdjur tar tag i den. En del kan t.o.m spontansläppa svansen utan något hot, som t.ex. leopardgeckon. Dessa svansar växer i regel ut igen, dock med ett annat utseende. Många ödlor lagrar näring i svansen. Om de har oturen att tappa/släppa svansen just när vintern kommer kan de få stora problem att överleva dvalan. Matsäcken är ju tom!
Stubbsvansödlan har en svans som påminner om huvudet, vilket kan förvilla angriparen. Kragödlan har en stor hudflik runt nacken som den kan spärra ut, vilket gör att den ser mycket större ut. En del ödlor, som t.ex. varaner och leguaner, kan med svansen till utdela hårda piskrapp. Många har kraftiga bett, vilket kan avskräcka den tuffaste angripare.
Många ödlor har vassa piggar i huden, vilket inte direkt gör dem aptitliga. Paddleguaner kan spruta blod ur ögonen för att skrämma och förvirra angriparen. Kamouflage är ett sätt att klara sig undan. Kameleonterna är specialister på detta.
