| Utbredning | Salomonöarna i sydvästra Stilla Havet |
| Kroppslängd | 80 cm med svans |
| Livslängd | 20-25 år |
| Vikt | 600-900 gram |
| Föda | Växtätare (herbivorer) och äter främst löv, blommor och frukt. |
| Klass | Reptilia (Reptiler) |
| Ordning | Squamata (Fjällbärande kräldjur) |
| Familj | Scincidae (Skinkar) |
| Levnadssätt | De är sociala djur och lever ofta i små grupper. |
Utseende och egenskaper
Gripsvansskinken är en unik ödla, känd för sin ovanliga anpassning att använda sin svans som ett greppverktyg, vilket är en egenskap som få andra ödlor har. Denna stora skink kan bli upp till 70-80 cm lång, inklusive svansen, vilket gör den till en av de största skinkarterna i världen. Gripsvansskinken har en kraftig kropp, ett litet huvud och små ben. Den har ett olivgrönt till brunaktigt fjälligt skinn, ofta med mörka ränder eller fläckar som ger den ett zebra-liknande utseende.
Utbredning och habitat
Gripsvansskinken är endemisk för Salomonöarna, en ögrupp i Stilla havet öster om Papua Nya Guinea. Den lever främst i tropiska regnskogar och trädbevuxna områden på dessa öar. Arten är trädlevande och tillbringar större delen av sitt liv i träden, där den använder sin gripsvans för att klamra sig fast vid grenar och för att stabilisera sig när den rör sig genom trädkronorna.
Föda
Till skillnad från många andra ödlor är gripsvansskinken växtätare (herbivor) och livnär sig huvudsakligen på blad, blommor, frukt och andra växtmaterial. Den har specialiserade tänder som hjälper till att tugga och bearbeta vegetationen den äter. Gripsvansskinken är främst aktiv under natten (nattaktiv) när den letar efter föda bland träden.
Fortplantning
Gripsvansskinken är levandefödare, vilket betyder att honorna föder levande ungar snarare än att lägga ägg. Efter en dräktighetsperiod på cirka 6–8 månader föder honan vanligtvis en eller två ungar. Dessa ungar är fullt utvecklade vid födseln och är redo att klättra och överleva på egen hand, men de håller sig ofta nära modern för att få skydd och vägledning under de första veckorna av livet.
Socialt beteende
En annan intressant aspekt av gripsvansskinken är dess sociala struktur. Till skillnad från många andra ödlor som är solitära, lever gripsvansskinken ofta i familjegrupper med en tydlig social hierarki. Dessa grupper består vanligtvis av en dominant hane, flera honor och deras ungar. Denna sociala dynamik är ovanlig bland reptiler och gör gripsvansskinken till ett fascinerande forskningsobjekt inom djurbeteende.
Hot och bevarande
Gripsvansskinken är klassificerad som “Nära Hotad” (NT) enligt IUCN:s rödlista. Det största hotet mot arten är förlust av habitat på grund av avskogning och skogsbränder på Salomonöarna. Ytterligare hot inkluderar illegal insamling och handel med vilda djur, där gripsvansskinken är en eftertraktad art inom den internationella husdjursindustrin. Bevarandeinsatser fokuserar på att skydda dess naturliga habitat och reglera handeln med vilda djur. Uppfödning i fångenskap har också blivit en viktig del av bevarandestrategin för att minska trycket på vilda populationer.
Ödlor
Det finns mer än 4 500 arter ödlor, såsom kameleonter, skinkar, leguaner, agamer, geckos och varaner. De flesta är marklevande, men vissa arter lever i träden, i hålor i marken, samt i vatten.
Det är en gammal djurgrupp som härstammar från samma gren som dinosaurierna. Vissa ödlor har drag som påminner om dinosaurier, t.ex. kajmantegun, som är väldigt lik en velocireraptor i sin huvudform.
Till skillnad från ormar har de flesta ödlor ögonlock. Det finns dock en del ödlor som saknar dessa. Istället har de ett tunt, genomskinligt, membran som skyddar ögat. Detta membran rengörs med tungan.
Precis som ormarna använder ödlorna sin tunga för att ”smaka av” lukterna i omgivningen. De har även en hyfsad syn och en del ser till och med väldigt bra. Många ödlor har även färgseende, vilket hjälper till i kommunikationen mellan individerna.
De flesta ödlor har fyra ben. Men det finns även arter som saknar ben, t.ex vår kopparödla, också kallad ormslå. Många tror att den är en orm och kallar den då för kopparorm. Man brukar skilja ödlor från ormar bland annat genom att kolla ögonlock och ben. Trots att det finns ödlor som saknar ögonlock och ben, så går det fortfarande att använda denna metod. Det finns nämligen inga benlösa ödlor som dessutom saknar ögonlock. Och vise versa.
Ödlorna har utvecklat en mängd sätt att klara sig från rovdjur, t.ex: En del ödlor kan släppa sin svans om ett rovdjur tar tag i den. En del kan t.o.m spontansläppa svansen utan något hot, som t.ex. leopardgeckon. Dessa svansar växer i regel ut igen, dock med ett annat utseende. Många ödlor lagrar näring i svansen. Om de har oturen att tappa/släppa svansen just när vintern kommer kan de få stora problem att överleva dvalan. Matsäcken är ju tom!
Stubbsvansödlan har en svans som påminner om huvudet, vilket kan förvilla angriparen. Kragödlan har en stor hudflik runt nacken som den kan spärra ut, vilket gör att den ser mycket större ut. En del ödlor, som t.ex. varaner och leguaner, kan med svansen till utdela hårda piskrapp. Många har kraftiga bett, vilket kan avskräcka den tuffaste angripare.
Många ödlor har vassa piggar i huden, vilket inte direkt gör dem aptitliga. Paddleguaner kan spruta blod ur ögonen för att skrämma och förvirra angriparen. Kamouflage är ett sätt att klara sig undan. Kameleonterna är specialister på detta.
