| Utbredning | Norra och östra Madagaskar |
| Kroppslängd | 45-50 cm |
| Vikt | 60-200 gram |
| Livslängd | 5–7 år för hanar och 2–3 år för honor |
| Föda | Främst insekter |
| Klass | Reptilia (Reptiler) |
| Ordning | Squamata (Fjällbärande kräldjur) |
| Familj | Chamaeleonidae (Kameleonter) |
Utseende och egenskaper
Panterkameleonten är en av de mest färgglada reptilerna i världen, känd för sin förmåga att ändra färg. Denna förmåga används för att kommunicera, reglera kroppstemperaturen och för kamouflage. Hanar är vanligtvis mer färgglada än honor, med nyanser som sträcker sig från grönt, blått och rött till orange och gult. Honor är oftast mindre och bär mer diskreta färger som brunt eller grått. Panterkameleonter har en kroppslängd på cirka 30–50 cm, där hanarna är större än honorna.
Utbredning och habitat
Panterkameleonten är endemisk för Madagaskar, en ö utanför Afrikas östkust. De finns främst på öns norra och nordöstra delar, i regnskogar och andra fuktiga skogsmiljöer. I vissa fall kan de även påträffas i angränsande kustnära områden och sekundärskogar där det finns tillräckligt med vegetation för att tillhandahålla skydd och mat.
Föda
Panterkameleonten är en insektsätare och livnär sig främst på en mängd olika insekter, inklusive syrsor, gräshoppor och andra små ryggradslösa djur. Deras långa och klibbiga tunga kan skjutas ut snabbt för att fånga byten på avstånd. De jagar huvudsakligen under dagen och använder sin förmåga att röra ögonen oberoende av varandra för att övervaka sitt omgivande område.
Fortplantning
Fortplantningen sker genom parning under den varmare och regnigare säsongen. Efter parning lägger honan mellan 10 och 40 ägg i ett hål i marken som hon gräver. Äggen kläcks efter cirka 6 till 9 månader, beroende på temperatur och fuktighet. Ungarna är självständiga från födseln och börjar genast jaga små insekter.
Hot och bevarande
Panterkameleonten är för närvarande klassificerad som **”Livskraftig”** (Least Concern) enligt IUCN:s rödlista. Trots att populationen är stabil på många platser, står arten inför hot från habitatförlust på grund av skogsskövling och fragmentering av skogar på Madagaskar. Dessutom är illegal insamling och handel av vilda individer ett problem, trots att regler och lagar finns på plats för att skydda arten. Bevarandeinsatser fokuserar på att bevara deras naturliga habitat och minska illegal handel.
Panterkameleonten är också en populär art inom terrariehobbyn, vilket gör att hållbar uppfödning i fångenskap är viktig för att minska trycket på vilda populationer.
Ödlor
Det finns mer än 4 500 arter ödlor, såsom kameleonter, skinkar, leguaner, agamer, geckos och varaner. De flesta är marklevande, men vissa arter lever i träden, i hålor i marken, samt i vatten.
Det är en gammal djurgrupp som härstammar från samma gren som dinosaurierna. Vissa ödlor har drag som påminner om dinosaurier, t.ex. kajmantegun, som är väldigt lik en velocireraptor i sin huvudform.
Till skillnad från ormar har de flesta ödlor ögonlock. Det finns dock en del ödlor som saknar dessa. Istället har de ett tunt, genomskinligt, membran som skyddar ögat. Detta membran rengörs med tungan.
Precis som ormarna använder ödlorna sin tunga för att ”smaka av” lukterna i omgivningen. De har även en hyfsad syn och en del ser till och med väldigt bra. Många ödlor har även färgseende, vilket hjälper till i kommunikationen mellan individerna.
De flesta ödlor har fyra ben. Men det finns även arter som saknar ben, t.ex vår kopparödla, också kallad ormslå. Många tror att den är en orm och kallar den då för kopparorm. Man brukar skilja ödlor från ormar bland annat genom att kolla ögonlock och ben. Trots att det finns ödlor som saknar ögonlock och ben, så går det fortfarande att använda denna metod. Det finns nämligen inga benlösa ödlor som dessutom saknar ögonlock. Och vise versa.
Ödlorna har utvecklat en mängd sätt att klara sig från rovdjur, t.ex: En del ödlor kan släppa sin svans om ett rovdjur tar tag i den. En del kan t.o.m spontansläppa svansen utan något hot, som t.ex. leopardgeckon. Dessa svansar växer i regel ut igen, dock med ett annat utseende. Många ödlor lagrar näring i svansen. Om de har oturen att tappa/släppa svansen just när vintern kommer kan de få stora problem att överleva dvalan. Matsäcken är ju tom!
Stubbsvansödlan har en svans som påminner om huvudet, vilket kan förvilla angriparen. Kragödlan har en stor hudflik runt nacken som den kan spärra ut, vilket gör att den ser mycket större ut. En del ödlor, som t.ex. varaner och leguaner, kan med svansen till utdela hårda piskrapp. Många har kraftiga bett, vilket kan avskräcka den tuffaste angripare.
Många ödlor har vassa piggar i huden, vilket inte direkt gör dem aptitliga. Paddleguaner kan spruta blod ur ögonen för att skrämma och förvirra angriparen. Kamouflage är ett sätt att klara sig undan. Kameleonterna är specialister på detta.
