| Utbredning | Sydvästra USA samt nordvästra Mexico |
| Kroppslängd | 30-60 cm |
| Livslängd | 30 år |
| Vikt | 0,5-1,5 kg |
| Föda | Fågel- och reptil ägg, småfåglar, små däggdjur. |
| Klass | Reptilia (Reptiler) |
| Ordning | Squamata (Fjällbärande Kräldjur) |
| Familj | Helodermatidae (Helodermor) |
Utseende
Gilaödlans imponerande och skrämmande utseende gör den till en av de mest kända ödlorna i Nordamerika. Den kan nå en längd på upp till 60 cm och har en robust kropp. Gilaödlan är täckt av ett mönster av svarta och gula eller orangeaktiga färger som ger ett avskräckande utseende. Huden är täckt med hårda, skrovliga sköldar som ger ett karakteristiskt, förhistoriskt utseende. Den har kraftfulla käkar och ett massivt bett, vilket är en del av dess försvarsmekanismer.
Habitat
Gilaödlans naturliga habitat sträcker sig över öken- och buskområden i sydvästra USA och norra Mexiko. Den trivs i torra och semi-torra miljöer, såsom kaktusöknar och stäpper. Gilaödlan är ett marklevande djur som ofta vistas i underjordiska bon eller håligheter, vilket ger skydd mot extrem värme och rovdjur. Den är också känd för att vara relativt stillasittande och tillbringar mycket tid i sitt skyddade bo.
Föda
Gilaödlan är en karnivor och har en diet som huvudsakligen består av små däggdjur, fåglar, ägg och insekter. Den är också känd för att konsumera kadaver när tillfälle ges. Gilaödlan använder sin kraftfulla käke och sitt gift för att immobilisera och förtära sitt byte. Deras matsmältningssystem är långsamt och effektivt, vilket gör att de kan gå långa perioder utan att äta.
Gift och Farlighet
Gilaödlans gift är en av de mest kraftfulla av alla ödlor och kan orsaka allvarliga smärtor och svullnad hos människor. Giftet, som är beläget i körtlar i käkarna, injiceras genom ett bett och kan orsaka symtom som illamående, yrsel och svår smärta. Trots detta är gilaödlan inte aggressiv mot människor och attackerar vanligtvis endast i självförsvar.
Fortplantning
Fortplantningen hos gilaödlan sker under våren, då honan lägger en kull ägg i en grävd håla eller under en sten. Kullen består vanligtvis av 10 till 20 ägg, och honan ruvar på äggen i cirka 2 till 3 månader innan de kläcks. Ungarna är självständiga direkt vid födseln och börjar omedelbart jaga efter egen föda. De genomgår en långsam tillväxt och kan ta flera år innan de når full vuxen storlek.
IUCN-status
Bedömning: Sårbar (VU)
Enligt Internationella naturvårdsunionen (IUCN) klassificeras gilaödlans status som “Sårbar” (VU). Detta innebär att arten står inför en risk för att bli hotad på lång sikt på grund av pågående hot. De främsta hoten mot gilaödlans överlevnad inkluderar habitatförlust, särskilt på grund av markanvändningsändringar och urbanisering, samt handel med vilda djur. Ökande mänsklig aktivitet och förändringar i dess naturliga livsmiljö kan påverka populationens stabilitet.
Bevarandeinsatser
Bevarandeinsatser för gilaödlans skydd inkluderar att skydda deras naturliga habitat och reglera handeln med vilda djur för att förhindra överexploatering. Förvaltning av deras livsmiljöer genom skyddade områden och bevarandeprogram är avgörande för att säkerställa långsiktig överlevnad. Ökad medvetenhet om arten och dess ekologiska roll är också viktig för att främja bevarandeinsatser och utbilda allmänheten om vikten av att skydda denna unika ödla.
Gilaödlans karakteristiska utseende och kraftfulla gift gör den till en fascinerande art som är viktig för ekosystemet i sina naturliga livsmiljöer. Genom att stödja bevarandeinsatser och skydda deras livsmiljöer kan vi bidra till att säkerställa att gilaödlan fortsätter att vara en del av Nordamerikas biologiska mångfald.
Ödlor
Det finns mer än 4 500 arter ödlor, såsom kameleonter, skinkar, leguaner, agamer, geckos och varaner. De flesta är marklevande, men vissa arter lever i träden, i hålor i marken, samt i vatten.
Det är en gammal djurgrupp som härstammar från samma gren som dinosaurierna. Vissa ödlor har drag som påminner om dinosaurier, t.ex. kajmantegun, som är väldigt lik en velocireraptor i sin huvudform.
Till skillnad från ormar har de flesta ödlor ögonlock. Det finns dock en del ödlor som saknar dessa. Istället har de ett tunt, genomskinligt, membran som skyddar ögat. Detta membran rengörs med tungan.
Precis som ormarna använder ödlorna sin tunga för att ”smaka av” lukterna i omgivningen. De har även en hyfsad syn och en del ser till och med väldigt bra. Många ödlor har även färgseende, vilket hjälper till i kommunikationen mellan individerna.
De flesta ödlor har fyra ben. Men det finns även arter som saknar ben, t.ex vår kopparödla, också kallad ormslå. Många tror att den är en orm och kallar den då för kopparorm. Man brukar skilja ödlor från ormar bland annat genom att kolla ögonlock och ben. Trots att det finns ödlor som saknar ögonlock och ben, så går det fortfarande att använda denna metod. Det finns nämligen inga benlösa ödlor som dessutom saknar ögonlock. Och vise versa.
Ödlorna har utvecklat en mängd sätt att klara sig från rovdjur, t.ex: En del ödlor kan släppa sin svans om ett rovdjur tar tag i den. En del kan t.o.m spontansläppa svansen utan något hot, som t.ex. leopardgeckon. Dessa svansar växer i regel ut igen, dock med ett annat utseende. Många ödlor lagrar näring i svansen. Om de har oturen att tappa/släppa svansen just när vintern kommer kan de få stora problem att överleva dvalan. Matsäcken är ju tom!
Stubbsvansödlan har en svans som påminner om huvudet, vilket kan förvilla angriparen. Kragödlan har en stor hudflik runt nacken som den kan spärra ut, vilket gör att den ser mycket större ut. En del ödlor, som t.ex. varaner och leguaner, kan med svansen till utdela hårda piskrapp. Många har kraftiga bett, vilket kan avskräcka den tuffaste angripare.
Många ödlor har vassa piggar i huden, vilket inte direkt gör dem aptitliga. Paddleguaner kan spruta blod ur ögonen för att skrämma och förvirra angriparen. Kamouflage är ett sätt att klara sig undan. Kameleonterna är specialister på detta.
