| Utbredning | Egypten, Yemen, Israel och Saudi Arabien |
| Kroppslängd | 35-40 cm med svans |
| Vikt | 300-500 gram |
| Livslängd | 15-20 år |
| Föda | Huvudsakligen växtätare och äter olika sorters växter, blad, frön och blommor, men kan ibland äta insekter. |
| Klass | Reptilia (Reptiler) |
| Ordning | Squamata (Fjällbärande kräldjur) |
| Familj | Agamidae (Agamer) |
| Levnadssätt | Dabbagamen lever främst på marken (terrestrial) i ökenområden och steniga landskap. De är dagaktiva och gräver hålor där de söker skydd från rovdjur och extrem värme. |
Utseende och egenskaper
Dabbagamen är en färgglad och tålig ödla som tillhör släktet Uromastyx, ofta kallad “taggsvansagam” på grund av sin distinkt taggiga svans. Denna art har en kroppslängd som varierar mellan 25 och 40 cm, där svansen utgör en betydande del av längden. Hanar är ofta mer färggranna än honor och kan visa upp intensiva nyanser av blått, grönt, gult och orange på sina ryggar, medan honor har mer dämpade färger. Deras kroppar är robusta med en bred, platt form som är anpassad för deras ökenmiljö. De har kraftiga ben och vassa klor, som är perfekta för att gräva i sanden och klättra på klippor.
Utbredning och habitat
Dabbagamen är en art som är hemmahörande i öken- och halvökenregioner i Mellanöstern, inklusive länder som Saudiarabien, Jemen, Oman, Israel, och Jordanien. Dessa ödlor föredrar steniga områden, där de kan gömma sig i klippskrevor och under stenblock, men de finns också i öppna sandiga ökenområden. De är anpassade för ett liv i extrema förhållanden, där temperaturerna kan bli mycket höga under dagen och betydligt svalare på natten.
Föda
Dabbagamen är en strikt växtätare (herbivor) och livnär sig främst på olika typer av ökenväxter, inklusive blad, blommor och frön. De har specialiserade tänder och käkmuskler som gör det möjligt för dem att tugga tuff vegetation. Under perioder av torka kan dabbagamen överleva på mycket små mängder föda och vatten, tack vare sin effektiva ämnesomsättning och förmåga att lagra energi i sin kropp.
Fortplantning
Fortplantningen sker vanligtvis på våren, när temperaturerna börjar stiga. Efter parningen gräver honan ett djupt hål i sanden där hon lägger mellan 10 och 20 ägg. Äggen kläcks efter cirka 8 till 10 veckor, beroende på temperaturen i boet. De nykläckta ungarna är helt självständiga från födseln och börjar direkt att söka efter föda. Ungarna har samma kost som de vuxna men är mycket mindre i storlek och mer utsatta för rovdjur.
Hot och bevarande
Dabbagamen är klassificerad som **”Livskraftig”** (Least Concern) enligt IUCN:s rödlista. Trots detta står den inför vissa hot som kan påverka populationerna lokalt. Habitatförlust på grund av urbanisering och mänskliga aktiviteter är ett av de största hoten, liksom överinsamling för den internationella husdjursmarknaden. Dessutom kan förändringar i klimatet påverka de ökenmiljöer där dabbagamen lever, vilket kan leda till ytterligare utmaningar för arten i framtiden. För närvarande finns det inga större bevarandeprogram för dabbagamen, men skydd av deras naturliga habitat och reglering av internationell handel är viktiga åtgärder för att säkerställa deras överlevnad.
Ödlor
Det finns mer än 4 500 arter ödlor, såsom kameleonter, skinkar, leguaner, agamer, geckos och varaner. De flesta är marklevande, men vissa arter lever i träden, i hålor i marken, samt i vatten.
Det är en gammal djurgrupp som härstammar från samma gren som dinosaurierna. Vissa ödlor har drag som påminner om dinosaurier, t.ex. kajmantegun, som är väldigt lik en velocireraptor i sin huvudform.
Till skillnad från ormar har de flesta ödlor ögonlock. Det finns dock en del ödlor som saknar dessa. Istället har de ett tunt, genomskinligt, membran som skyddar ögat. Detta membran rengörs med tungan.
Precis som ormarna använder ödlorna sin tunga för att ”smaka av” lukterna i omgivningen. De har även en hyfsad syn och en del ser till och med väldigt bra. Många ödlor har även färgseende, vilket hjälper till i kommunikationen mellan individerna.
De flesta ödlor har fyra ben. Men det finns även arter som saknar ben, t.ex vår kopparödla, också kallad ormslå. Många tror att den är en orm och kallar den då för kopparorm. Man brukar skilja ödlor från ormar bland annat genom att kolla ögonlock och ben. Trots att det finns ödlor som saknar ögonlock och ben, så går det fortfarande att använda denna metod. Det finns nämligen inga benlösa ödlor som dessutom saknar ögonlock. Och vise versa.
Ödlorna har utvecklat en mängd sätt att klara sig från rovdjur, t.ex: En del ödlor kan släppa sin svans om ett rovdjur tar tag i den. En del kan t.o.m spontansläppa svansen utan något hot, som t.ex. leopardgeckon. Dessa svansar växer i regel ut igen, dock med ett annat utseende. Många ödlor lagrar näring i svansen. Om de har oturen att tappa/släppa svansen just när vintern kommer kan de få stora problem att överleva dvalan. Matsäcken är ju tom!
Stubbsvansödlan har en svans som påminner om huvudet, vilket kan förvilla angriparen. Kragödlan har en stor hudflik runt nacken som den kan spärra ut, vilket gör att den ser mycket större ut. En del ödlor, som t.ex. varaner och leguaner, kan med svansen till utdela hårda piskrapp. Många har kraftiga bett, vilket kan avskräcka den tuffaste angripare.
Många ödlor har vassa piggar i huden, vilket inte direkt gör dem aptitliga. Paddleguaner kan spruta blod ur ögonen för att skrämma och förvirra angriparen. Kamouflage är ett sätt att klara sig undan. Kameleonterna är specialister på detta.
