Gyllene kokoigiftgroda

Phyllobates terribilis

Utbredning Colombia
Kroppslängd 5 cm
Livslängd 5-10 år
Vikt 1-2 g
Föda På Skansen-Akvariet matar vi mestadels med bananflugor och små syrsor. I det vilda äts allt från myror till andra småinsekter.
Klass Amphibia (Amfibier)
Ordning Anura (Grod- och Padddjur)
Familj Dendrobatidae (Pilgiftsgrodor)
Föda

Utseende

Den gyllene kokoigiftgrodan är en av de största pilgiftsgrodorna. De kan bli uppp till 6 cm långa och väga så mycket som 30g. Dessa grodor är oftast helt gula med en mörkare undersida men det finns flera färgvarianter från vita till orangea. Färgen varnar rovdjur för deras giftighet.

Habitat

Dessa grodor lever i fuktiga regnskogar i längs stillahavskusten i södra Colombia.

Föda

Som de flesta grodor är de insektsätare. Den huvudsakliga födan i naturen är myror och termiter men alla små leddjur äts om tillfälle ges. Maten fångas med deras klibbiga tunga och sväljs hela. Till skillnad från de flesta pilgiftsgrodor som föredrar mycket små bytesdjur äter den Gyllene kokoigiftgrodan gärna förhållandevis stora bytesdjur. På Skansen-Akvariet matar vi dem huvudsakligen med bananflugor.

Gift

Den Gyllene kokoigiftgrodan är den art som har gett namn åt hela familjen pilgiftsgrodor och den art som används av bland andra Chocó- och Cofánstammarna för att förgifta blåsrörspilar som används vid jakt. Giftet Batrachotoxin utsöndras i grodornas hud och är ett av de starkaste gifterna man känner till, 1 tiotusendels gram är tillräckligt för att döda en människa. Giftet är ett nervgift som leder till förlamning, andningsuppehåll och hjärtstopp. En groda kan innehålla tillräckligt med gift för att döda mellan 10 och 20 människor.

Batrachotoxin återfinns på några andra platser i djurvärlden. Hos skalbaggar ur familjen Borstbaggar från Nya Guinea och några fågelarter som äter dem. Det finns också två andra arter ur samma grodsläkte som också har detta gift men i mycket lägre koncentrationer. Giftet produceras inte av grodorna själva utan de får i sig giftet eller dess beståndsdelar från födan de äter. Därför är grodor i fångenskap inte giftiga.

Fortplantning

Under regnperioden spelar hanarna med ett högt kvittrande läte för att locka till sig honor. Uppvaktningen fortsätter genom att grodorna klappar varandra med framfötterna och hanen leder honan till en skyddad plats där äggen läggs och befruktas. Hanen vaktar sedan äggen tills de kläcks efter ca 2 veckor. Ynglen slingrar upp på hanens rygg och han bär dem till en vattensamling där de släpps av. Till skillnad från många andra pilgiftsgrodor är inte dessa yngel kannibalistiska utan flera yngel kan leva tillsammans. De äter alger, insektslarver och annat organiskt material. Yngelutvecklingen tar ungefär två månader och de små grodorna är svarta med två gula längsgående band när de stiger upp på land.

IUCN-status

Bedömning: Starkt hotad (EN)

Den Gyllene kokoigiftgrodan är klassad som starkt hotad av Internationella naturvårdsunionen (IUCN). Den har ett ganska litet utbredningsområde och dess livsmiljö hotas av skogsskövling, gruvdrift, jordbruk och användande av bekämpningsmedel. Det sker dessutom fortfarande olaglig fångst av grodor för husdjursmarknaden. Flera bevarandeorganisationer har projekt för att skydda den Gyllene kokoigiftgrodan. I Colombia sker uppfödning av grodor i fångenskap för att minska trycket på vilda populationer och bland andra den europeiska djurparksorganisationen (EAZA) har bevarandeprojekt för arten där de föds upp i djurparker och pengar samlas in för att skydda deras naturliga livsmiljöer.

Grodor och paddor

Grodor och paddor är s.k. stjärtlösa groddjur och är en 190 miljoner år gammal grupp som innehåller knappt 4 000 arter. Detta är ett djur med en fantastisk anpassningsförmåga med ”fötterna i två världar”, eftersom de lever både ovan och i vatten.

Finns det ingen mat i vattnet går man upp och söker på land och vice versa. Liksom reptilerna är grodor och paddor växelvarma djur, utan egen kroppstemperaturreglering, vilket gör att de i vissa områden måste gå i dvala under de kallare perioderna.

De skiljer sig annars från reptilerna genom att de saknar fjäll och återvänder till vatten för att lägga sina ägg (rom). De finns i princip i hela världen, utom Antarktis. Trots att de trivs bäst i fuktiga och varma tropiska klimat kan man hitta grodor som lever i öknen och även på 5 000 meters höjd i bergslandskap.

Finns det bara sötvatten så finns det förmodligen också grodor. En del ökenlevande grodor gräver ner sig i gyttja, inlindade i en sorts fuktbevarande kokong bestående av deras eget öms-skinn. De kan ligga där och vänta i upp till 7 år på regn! Det finns till och med en art, den nordamerikanska skogsgrodan (Rana sylvatica), som bokstavligen fryser in under vintern med en kroppstemperatur som är under fryspunkten.

Den använder sig av glukos som frostskydd vilket förhindrar att de vitala delarna fryser, medan resten av grodan är helt fryst. Groddjuren har en ganska liten hjärna, som är mycket lik fiskarnas. Större behövs inte på grund av dess rörelsemönster som är ganska enkelt och stereotypt. Skelettet är anpassat för ett hoppande rörelsesätt på land, och därför är bakbenen kraftigt förlängda. Grodans inre organ skyddas inte av revben, utan av muskler. Ryggraden består som mest av nio kotor och ett svansben som har bildats genom sammansmältning av svanskotor. Groddjur har lungor, men kan också utbyta syre och koldioxid genom hudandning varför huden hålls fuktig och skyddas mot uttorkning genom ett hudslem.

Flera arter har ur detta utvecklat ett hudgift, s.k. bufotoxin. Skillnaderna mellan grodor och paddor är många bl.a.: Grodorna har starka, långa bakben, som gjorda för att hoppa (rekordet ligger på c:a 10 meter!) och simma med. Deras hud är slät eller slemmig. De lägger oftast rommen i ”klasar”. Grodorna har även något som kan liknas vid tänder i överkäken, vilket paddorna saknar. Paddorna har kortare ben, som lämpar sig mer för gående. De har vårtig och torr hud. De lägger oftast rommen i strängar.

Dessutom har paddorna körtlar, placerade bakom ögonen, som bl.a. kan producera gift. Givetvis finns det undantag som bekräftar regeln, men detta stämmer ofta. Livslängden hos grodor är igenomsnitt 5-15 år, men det finns arter som kan bli uppemot 40 år!

Fler Grodor och paddor

I samarbete med:


Besöksadress
Djurgårdsslätten 49-51, 115 21 Stockholm

Telefon
08-666 1000

© Copyright Skansen Akvariet