| Utbredning | Venezuela och Guyana |
| Kroppslängd | 4 cm |
| Livslängd | 5-10 år |
| Vikt | 3-5 g |
| Föda | På Skansen-Akvariet matar vi mestadels med bananflugor och små syrsor. I det vilda äts allt från myror till andra småinsekter. |
| Klass | Amphibia (Amfibier) |
| Ordning | Anura (Grod- och Padddjur) |
| Familj | Dendrobatidae (Pilgiftsgrodor) |
Utseende
Den gulbandade giftgrodan har en kroppslängd på 3-4 cm och är tecknad i gult och svart, oftast med tvärgående band och fläckar men variationen inom arten är stor. Det vetenskapliga namnet leucomelas betyder mjölk och svartfärgad och kommer sig av att när den först beskrevs användes döda konserverade grodor där den gula färgen bleknat till mjölkvitt. Den starka färgen och skarpa kontrasterna är en så kallad aposematisk teckning och syftar till att varna rovdjur att grodan är giftig.
Habitat
De lever i fuktiga låglandsregnskogar och utbredningsområdet sträcker sig från Venezuela och in i Guyana, Brasilien och Colombia.
Föda
Som de flesta grodor är de insektsätare. Den huvudsakliga födan i naturen är myror och termiter men alla små leddjur äts om tillfälle ges. Maten fångas med deras klibbiga tunga och sväljs hela. På Skansen-Akvariet matar vi dem huvudsakligen med bananflugor.
Gift
Den gulbandade giftgrodan utsöndrar giftiga alkaloider i huden. De starka färgerna signalerar att de är giftiga och kombinationen svart och gult är en vanlig varningsfärg som används av många olika djur för att signalera giftighet. Detta har lett till att även arter som inte är giftiga utvecklat dessa färger för att lura rovdjur. Blomflugor imiterar t.ex. getingar för att skrämmas. Detta kallas för mimikry. I fångenskap förlorar de det mesta av sin giftighet på grund av att födan de får inte innehåller de rätta ämnena för att tillverka giftet.
Fortplantning
Under regnperioden sjunger hanarna med ett högt kvittrande läte för att uppvakta honorna. Om honan är intresserad klappar hon hanen med framfötterna och hanen lockar honan till en skyddad fuktig plats där hon lägger mellan 5 och 10 ägg som han sen befruktar. Hanen vaktar sedan äggen i ungefär 2 veckor tills de kläcks. De nykläckta ynglen slingrar sig upp på hanens rygg och han bär dem sedan till lämpliga små vattensamlingar där de släpps av, ett yngel per vattensamling. Ynglen äter alger och små vatteninsekter och är kannibalistiska så i varje vattensamling lever endast ett yngel. Utvecklingen tar mellan 10 och 12 veckor innan ynglen metamorfoserar till små grodor som är ca 10 mm långa när de stiger upp på land.
IUCN-status
Bedömning: Livskraftig (LC)
Den gulbandade giftgrodan har ett förhållandevis stort utbredningsområde och bedöms inte som art vara hotad av utrotning. Det är dock viktigt att fortsätta att övervaka artens status och vara aktsam så att inte populationen minskar. Svampsjukdomen Chytridiomycosis drabbar många grodarter världen över och kan utgöra en fara för groddjur där hela populationer kan duka under på kort tid om sjukdomen får fäste.
Grodor och paddor
Grodor och paddor är s.k. stjärtlösa groddjur och är en 190 miljoner år gammal grupp som innehåller knappt 4 000 arter. Detta är ett djur med en fantastisk anpassningsförmåga med ”fötterna i två världar”, eftersom de lever både ovan och i vatten.
Finns det ingen mat i vattnet går man upp och söker på land och vice versa. Liksom reptilerna är grodor och paddor växelvarma djur, utan egen kroppstemperaturreglering, vilket gör att de i vissa områden måste gå i dvala under de kallare perioderna.
De skiljer sig annars från reptilerna genom att de saknar fjäll och återvänder till vatten för att lägga sina ägg (rom). De finns i princip i hela världen, utom Antarktis. Trots att de trivs bäst i fuktiga och varma tropiska klimat kan man hitta grodor som lever i öknen och även på 5 000 meters höjd i bergslandskap.
Finns det bara sötvatten så finns det förmodligen också grodor. En del ökenlevande grodor gräver ner sig i gyttja, inlindade i en sorts fuktbevarande kokong bestående av deras eget öms-skinn. De kan ligga där och vänta i upp till 7 år på regn! Det finns till och med en art, den nordamerikanska skogsgrodan (Rana sylvatica), som bokstavligen fryser in under vintern med en kroppstemperatur som är under fryspunkten.
Den använder sig av glukos som frostskydd vilket förhindrar att de vitala delarna fryser, medan resten av grodan är helt fryst. Groddjuren har en ganska liten hjärna, som är mycket lik fiskarnas. Större behövs inte på grund av dess rörelsemönster som är ganska enkelt och stereotypt. Skelettet är anpassat för ett hoppande rörelsesätt på land, och därför är bakbenen kraftigt förlängda. Grodans inre organ skyddas inte av revben, utan av muskler. Ryggraden består som mest av nio kotor och ett svansben som har bildats genom sammansmältning av svanskotor. Groddjur har lungor, men kan också utbyta syre och koldioxid genom hudandning varför huden hålls fuktig och skyddas mot uttorkning genom ett hudslem.
Flera arter har ur detta utvecklat ett hudgift, s.k. bufotoxin. Skillnaderna mellan grodor och paddor är många bl.a.: Grodorna har starka, långa bakben, som gjorda för att hoppa (rekordet ligger på c:a 10 meter!) och simma med. Deras hud är slät eller slemmig. De lägger oftast rommen i ”klasar”. Grodorna har även något som kan liknas vid tänder i överkäken, vilket paddorna saknar. Paddorna har kortare ben, som lämpar sig mer för gående. De har vårtig och torr hud. De lägger oftast rommen i strängar.
Dessutom har paddorna körtlar, placerade bakom ögonen, som bl.a. kan producera gift. Givetvis finns det undantag som bekräftar regeln, men detta stämmer ofta. Livslängden hos grodor är igenomsnitt 5-15 år, men det finns arter som kan bli uppemot 40 år!
