| Utbredning | Södra Surinam |
| Kroppslängd | 4-5 cm |
| Livslängd | 5-10 år |
| Vikt | 8-10 g |
| Föda | Skansen-Akvariet matar vi mestadels med bananflugor och små syrsor. I det vilda äts allt från myror till andra småinsekter |
| Klass | Amphibia (Amfibier) |
| Ordning | Anura (Grod- och Padddjur) |
| Familj | Dendrobatidae (Pilgiftsgrodor) |
Utseende
Som namnet antyder är denna groda blå. Ljusare blå på kroppen, mörkare på benen och dekorerad med svarta prickar som är större på ryggen än på sidorna. Kroppslängden är normalt 3-4,5 cm med en karaktäristisk kutryggig hållning. Honorna är oftast större än hanarna som har bredare och ljusare tåspetsar.
Habitat
Den azurblå pilgiftsgrodan är endemisk till små “skogsöar” runt vattendrag på Zipaliwinisavannen i södra Surinam. Det finns dock varianter av Färgaregrodan, Dendrobates tinctorius, som lever i omkringliggande områden i Surinam och Brasilien som är till utseendet mycket lika den Azurblå pigiftsgrodan. Detta har lett till att många forskare betraktar dessa arter som en enda art.
Föda
Som de flesta grodor är de insektsätare. Den huvudsakliga födan i naturen är myror och termiter men alla små leddjur äts om tillfälle ges. Maten fångas med deras klibbiga tunga och sväljs hela. På Skansen-Akvariet matar vi dem huvudsakligen med bananflugor.
Gift
Den azurblå pilgiftsgrodan utsöndrar giftiga alkaloider i huden. Trots namnet används den azurblå pilgiftsgrodan inte för att förgifta pilar utan det är uteslutande arter ur släktet Phyllobates som används på detta sätt. I fångenskap förlorar de det mesta av sin giftighet på grund av att födan de får inte innehåller de rätta ämnena för att tillverka giftet.
Fortplantning
Under regnperioderna lockar hanarna på honor med ett lågt surrande läte. Hanen lockar honan till en skyddad fuktig plats där hon lägger mellan 5 och 10 ägg som han en befruktar. Hanen vaktar sedan äggen i ungefär 2 veckor tills de kläcks. De nykläckta ynglen slingrar sig upp på hanens rygg och han bär dem sedan till lämpliga små vattensamlingar där de släpps av, ett yngel per vattensamling. Ynglen äter alger och små vatteninsekter och är kannibalistiska så i varje vattensamling lever endast ett yngel. Utvecklingen tar mellan 10 och 12 veckor innan ynglen metamorfoserar till små grodor som är ca 10 mm långa när de stiger upp på land.
IUCN-status
Bedömning: Livskraftig (LC)
Enligt Internationella naturvårdsunionen (IUCN) klassificeras den som Livskraftig. Alltså utan omedelbar risk för utrotning. Deras utbredningsområde på Zipaliwinisavannen är ett skyddat område med en mycket liten mänsklig närvaro men hotas ändå av olaglig insamling av djur, skogsskövling och klimatförändringar. Svampsjukdomen Chytridiomycosis drabbar många grodarter världen över och kan utgöra en fara för groddjur där hela populationer kan duka under på kort tid om sjukdomen får fäste.
Grodor och paddor
Grodor och paddor är s.k. stjärtlösa groddjur och är en 190 miljoner år gammal grupp som innehåller knappt 4 000 arter. Detta är ett djur med en fantastisk anpassningsförmåga med ”fötterna i två världar”, eftersom de lever både ovan och i vatten.
Finns det ingen mat i vattnet går man upp och söker på land och vice versa. Liksom reptilerna är grodor och paddor växelvarma djur, utan egen kroppstemperaturreglering, vilket gör att de i vissa områden måste gå i dvala under de kallare perioderna.
De skiljer sig annars från reptilerna genom att de saknar fjäll och återvänder till vatten för att lägga sina ägg (rom). De finns i princip i hela världen, utom Antarktis. Trots att de trivs bäst i fuktiga och varma tropiska klimat kan man hitta grodor som lever i öknen och även på 5 000 meters höjd i bergslandskap.
Finns det bara sötvatten så finns det förmodligen också grodor. En del ökenlevande grodor gräver ner sig i gyttja, inlindade i en sorts fuktbevarande kokong bestående av deras eget öms-skinn. De kan ligga där och vänta i upp till 7 år på regn! Det finns till och med en art, den nordamerikanska skogsgrodan (Rana sylvatica), som bokstavligen fryser in under vintern med en kroppstemperatur som är under fryspunkten.
Den använder sig av glukos som frostskydd vilket förhindrar att de vitala delarna fryser, medan resten av grodan är helt fryst. Groddjuren har en ganska liten hjärna, som är mycket lik fiskarnas. Större behövs inte på grund av dess rörelsemönster som är ganska enkelt och stereotypt. Skelettet är anpassat för ett hoppande rörelsesätt på land, och därför är bakbenen kraftigt förlängda. Grodans inre organ skyddas inte av revben, utan av muskler. Ryggraden består som mest av nio kotor och ett svansben som har bildats genom sammansmältning av svanskotor. Groddjur har lungor, men kan också utbyta syre och koldioxid genom hudandning varför huden hålls fuktig och skyddas mot uttorkning genom ett hudslem.
Flera arter har ur detta utvecklat ett hudgift, s.k. bufotoxin. Skillnaderna mellan grodor och paddor är många bl.a.: Grodorna har starka, långa bakben, som gjorda för att hoppa (rekordet ligger på c:a 10 meter!) och simma med. Deras hud är slät eller slemmig. De lägger oftast rommen i ”klasar”. Grodorna har även något som kan liknas vid tänder i överkäken, vilket paddorna saknar. Paddorna har kortare ben, som lämpar sig mer för gående. De har vårtig och torr hud. De lägger oftast rommen i strängar.
Dessutom har paddorna körtlar, placerade bakom ögonen, som bl.a. kan producera gift. Givetvis finns det undantag som bekräftar regeln, men detta stämmer ofta. Livslängden hos grodor är igenomsnitt 5-15 år, men det finns arter som kan bli uppemot 40 år!
