| Utbredning | Nya Guinea |
| Kroppslängd | Över 13 cm |
| Livslängd | 10-15 år |
| Föda Insekter |
|
Utseende
Vitläppsträdgroda, Litoria infrafrenata, är en medelstor groda med en kroppslängd som vanligtvis varierar mellan 4 och 7 cm. Den är känd för sin karakteristiska ljusgröna till brungula färg med mörka fläckar. Det mest distinkta draget är den ljusa, nästan vitaktiga rand som löper längs med läpparna och ansiktet, vilket har gett arten dess namn. Deras kropp är relativt slank och de har stora, framträdande ögon med horisontella pupiller.
Habitat
Vitläppsträdgroda finns ursprunglig i Australien och finns främst i norra och östra delar av landet. Den föredrar fuktiga miljöer och hittas ofta i regnskogar, tropiska och subtropiska skogar samt vid kantzoner av vattendrag och stillastående vatten. Grodan är också känd för att söka skydd i fuktiga, skuggiga områden som bromsar evaporering.
Föda
Arten är insektsätare och livnär sig på små leddjur såsom myror, flugor, och spindlar. Den använder sin klibbiga tunga för att fånga byten, vilket är typiskt för trädgroddjur.
Fortplantning
Vitläppsträdgroda fortplantar sig under den regniga säsongen. Honan lägger sina ägg i små grupper eller klumpar på växtlighet nära vatten eller direkt i stillastående vatten. Äggen kläcks till larver som utvecklas till vuxna grodor genom en metamorfosprocess som tar några veckor. Det är under denna tid som larverna är helt vattenlevande innan de blir terrestra.
IUCN-status
Bedömning: Livskraftig (LC)
Enligt Internationella naturvårdsunionen (IUCN) är vitläppsträdgroda klassificerad som “Livskraftig” (LC). Detta innebär att arten för närvarande inte anses vara utsatt för någon allvarlig risk för utrotning och att den har en stabil population i sina naturliga livsmiljöer.
Trots att vitläppsträdgrodan för närvarande inte är hotad, är det viktigt att fortsätta övervaka artens status och bevara dess naturliga habitat. Skogsskydd och hållbar markanvändning är viktiga faktorer för att säkerställa artens fortsatta välbefinnande. Forskning och bevarandeåtgärder bör fortsätta för att förhindra framtida hot mot denna art.
Genom att upprätthålla skyddade områden och stödja ekologisk balans kan vi bidra till att säkerställa att vitläppad groda fortsätter att vara en del av Australiens rika biologiska mångfald.
Grodor och paddor
Grodor och paddor är s.k. stjärtlösa groddjur och är en 190 miljoner år gammal grupp som innehåller knappt 4 000 arter. Detta är ett djur med en fantastisk anpassningsförmåga med ”fötterna i två världar”, eftersom de lever både ovan och i vatten.
Finns det ingen mat i vattnet går man upp och söker på land och vice versa. Liksom reptilerna är grodor och paddor växelvarma djur, utan egen kroppstemperaturreglering, vilket gör att de i vissa områden måste gå i dvala under de kallare perioderna.
De skiljer sig annars från reptilerna genom att de saknar fjäll och återvänder till vatten för att lägga sina ägg (rom). De finns i princip i hela världen, utom Antarktis. Trots att de trivs bäst i fuktiga och varma tropiska klimat kan man hitta grodor som lever i öknen och även på 5 000 meters höjd i bergslandskap.
Finns det bara sötvatten så finns det förmodligen också grodor. En del ökenlevande grodor gräver ner sig i gyttja, inlindade i en sorts fuktbevarande kokong bestående av deras eget öms-skinn. De kan ligga där och vänta i upp till 7 år på regn! Det finns till och med en art, den nordamerikanska skogsgrodan (Rana sylvatica), som bokstavligen fryser in under vintern med en kroppstemperatur som är under fryspunkten.
Den använder sig av glukos som frostskydd vilket förhindrar att de vitala delarna fryser, medan resten av grodan är helt fryst. Groddjuren har en ganska liten hjärna, som är mycket lik fiskarnas. Större behövs inte på grund av dess rörelsemönster som är ganska enkelt och stereotypt. Skelettet är anpassat för ett hoppande rörelsesätt på land, och därför är bakbenen kraftigt förlängda. Grodans inre organ skyddas inte av revben, utan av muskler. Ryggraden består som mest av nio kotor och ett svansben som har bildats genom sammansmältning av svanskotor. Groddjur har lungor, men kan också utbyta syre och koldioxid genom hudandning varför huden hålls fuktig och skyddas mot uttorkning genom ett hudslem.
Flera arter har ur detta utvecklat ett hudgift, s.k. bufotoxin. Skillnaderna mellan grodor och paddor är många bl.a.: Grodorna har starka, långa bakben, som gjorda för att hoppa (rekordet ligger på c:a 10 meter!) och simma med. Deras hud är slät eller slemmig. De lägger oftast rommen i ”klasar”. Grodorna har även något som kan liknas vid tänder i överkäken, vilket paddorna saknar. Paddorna har kortare ben, som lämpar sig mer för gående. De har vårtig och torr hud. De lägger oftast rommen i strängar.
Dessutom har paddorna körtlar, placerade bakom ögonen, som bl.a. kan producera gift. Givetvis finns det undantag som bekräftar regeln, men detta stämmer ofta. Livslängden hos grodor är igenomsnitt 5-15 år, men det finns arter som kan bli uppemot 40 år!
