| Utbredning | Östra Afrika |
| Kroppslängd | 35-40 cm med svans |
| Vikt | 50-100 gram |
| Livslängd | 10-12 år |
| Föda | Allätare (omnivor) och äter huvudsakligen insekter, små ryggradslösa djur, samt frukt och blommor. |
| Klass | Reptilia (Reptiler) |
| Ordning | Squamata (Fjällbärande kräldjur) |
| Familj | Lacertidae (Lacertider) |
Utseende och egenskaper
Den gröna kölbuksödlan är en långsträckt klargrön ödla som blir upp till 50 cm lång, där svansen utgör två tredjedelar av kroppslängden.
Det vetenskapliga namnet “Gastropholis” betyder “buk med kölar” och syftar på att fjällen på magen har en upphöjning på mitten med en vass spets i bakkant. Dessa kölar hjälper ödlan att klättra på bark och grenar.
Utbredning och habitat
Gröna kölbuksödlor lever i östafrika på slättlandet i Kenya och Tanzania. De lever i skogar och tillbringar sin tid i träd och buskar, där deras gröna färg är ett utmärkt kamouflage.
Föda
Dessa ödlor är insektivorer och livnär sig på en diet av ryggradslösa djur såsom insekter, spindlar och gråsuggor. De äter även en del frukt, bär och nektar när tillfälle ges.
Fortplantning
De gröna kölbuksödlorna parar sig under de varma fuktiga månaderna från november till april. Efter parningen lägger honan flera kullar ägg med ca en månads mellanrum. Kullarna består av 2-12 ägg men oftast 5-8 ägg. Äggen läggs på skyddade platser i ihåliga träd, under bark eller i andra håligheter. Äggen kläcks efter ca 2 månader och ungarna som är små kopior av de vuxna ödlorna ger sig genast ut för att söka föda. De klarar sig själva från kläckning och får ingen omvårdnad av föräldrarna.
Hot och Bevarande
Enligt IUCN klassificeras den gröna kölbuksödlan som nära hotad. De har ett ganska begränsat utbredningsområde och de främsta hoten mot artens överlevnad är förlust av livsmiljöer på grund av avskogning då skogen ombildas till odlingsmark. Det sker dessutom olaglig insamling av djur till husdjursmarknaden. Skydd av de återstående skogarna i Östafrika och uppfödning i fångenskap är viktiga åtgärder för att minska pressen på vilda populationer.
Ödlor
Det finns mer än 4 500 arter ödlor, såsom kameleonter, skinkar, leguaner, agamer, geckos och varaner. De flesta är marklevande, men vissa arter lever i träden, i hålor i marken, samt i vatten.
Det är en gammal djurgrupp som härstammar från samma gren som dinosaurierna. Vissa ödlor har drag som påminner om dinosaurier, t.ex. kajmantegun, som är väldigt lik en velocireraptor i sin huvudform.
Till skillnad från ormar har de flesta ödlor ögonlock. Det finns dock en del ödlor som saknar dessa. Istället har de ett tunt, genomskinligt, membran som skyddar ögat. Detta membran rengörs med tungan.
Precis som ormarna använder ödlorna sin tunga för att ”smaka av” lukterna i omgivningen. De har även en hyfsad syn och en del ser till och med väldigt bra. Många ödlor har även färgseende, vilket hjälper till i kommunikationen mellan individerna.
De flesta ödlor har fyra ben. Men det finns även arter som saknar ben, t.ex vår kopparödla, också kallad ormslå. Många tror att den är en orm och kallar den då för kopparorm. Man brukar skilja ödlor från ormar bland annat genom att kolla ögonlock och ben. Trots att det finns ödlor som saknar ögonlock och ben, så går det fortfarande att använda denna metod. Det finns nämligen inga benlösa ödlor som dessutom saknar ögonlock. Och vise versa.
Ödlorna har utvecklat en mängd sätt att klara sig från rovdjur, t.ex: En del ödlor kan släppa sin svans om ett rovdjur tar tag i den. En del kan t.o.m spontansläppa svansen utan något hot, som t.ex. leopardgeckon. Dessa svansar växer i regel ut igen, dock med ett annat utseende. Många ödlor lagrar näring i svansen. Om de har oturen att tappa/släppa svansen just när vintern kommer kan de få stora problem att överleva dvalan. Matsäcken är ju tom!
Stubbsvansödlan har en svans som påminner om huvudet, vilket kan förvilla angriparen. Kragödlan har en stor hudflik runt nacken som den kan spärra ut, vilket gör att den ser mycket större ut. En del ödlor, som t.ex. varaner och leguaner, kan med svansen till utdela hårda piskrapp. Många har kraftiga bett, vilket kan avskräcka den tuffaste angripare.
Många ödlor har vassa piggar i huden, vilket inte direkt gör dem aptitliga. Paddleguaner kan spruta blod ur ögonen för att skrämma och förvirra angriparen. Kamouflage är ett sätt att klara sig undan. Kameleonterna är specialister på detta.
