Reptiler

Reptiler

Reptilerna omfattar ormar, ödlor, sköldpaddor, krokodiler samt bryggödlan (eller tuataran) och är en djurgrupp som är mer än 230 miljoner år gammal.

Gemensamt för dem är att de är s.k. växelvarma djur, vilket innebär att de ej kan reglera sin kroppstemperatur, som i stället styrs av den omgivande temperaturen.

Samtliga har även kroppen täckt av fjäll, vilka bl.a. ger ett skydd mot uttorkning, men även mot mekaniska skador som skulle kunna uppkomma vid fångst av bytet, eller vid rörelser på mycket skrovliga underlag. Alla reptiler, utom krokodilerna, har dessutom ett ineffektivt blodsystem där syrefattigt och syrerikt blod blandas, därav en väldigt dålig uthållighet.

Reptilerna har en världsvid utbredning och varje art har utvecklat sina speciella anpassningar för den miljö de lever i. Medlemmar av reptilerna har bosatt sig i hav, sjöar och vattendrag, i skogar, öknar och på slätter, var och en med sin speciella anpassning till ibland väldigt svåra förhållanden.

Ödlor

Ödlor

Det finns mer än 4 500 arter ödlor, såsom kameleonter, skinkar, leguaner, agamer, geckos och varaner. De flesta är marklevande, men vissa arter lever i träden, i hålor i marken, samt i vatten.
Det är en gammal djurgrupp som härstammar från samma gren som dinosaurierna. Vissa ödlor har drag som påminner om dinosaurier, t.ex. kajmantegun, som är väldigt lik en velocireraptor i sin huvudform.
Till skillnad från ormar har de flesta ödlor ögonlock. Det finns dock en del ödlor som saknar dessa. Istället har de ett tunt, genomskinligt, membran som skyddar ögat. Detta membran rengörs med tungan.
Precis som ormarna använder ödlorna sin tunga för att ”smaka av” lukterna i omgivningen. De har även en hyfsad syn och en del ser till och med väldigt bra. Många ödlor har även färgseende, vilket hjälper till i kommunikationen mellan individerna.
De flesta ödlor har fyra ben. Men det finns även arter som saknar ben, t.ex vår kopparödla, också kallad ormslå. Många tror att den är en orm och kallar den då för kopparorm. Man brukar skilja ödlor från ormar bland annat genom att kolla ögonlock och ben. Trots att det finns ödlor som saknar ögonlock och ben, så går det fortfarande att använda denna metod. Det finns nämligen inga benlösa ödlor som dessutom saknar ögonlock. Och vise versa.
Ödlorna har utvecklat en mängd sätt att klara sig från rovdjur, t.ex: En del ödlor kan släppa sin svans om ett rovdjur tar tag i den. En del kan t.o.m spontansläppa svansen utan något hot, som t.ex. leopardgeckon. Dessa svansar växer i regel ut igen, dock med ett annat utseende. Många ödlor lagrar näring i svansen. Om de har oturen att tappa/släppa svansen just när vintern kommer kan de få stora problem att överleva dvalan. Matsäcken är ju tom!
Stubbsvansödlan har en svans som påminner om huvudet, vilket kan förvilla angriparen. Kragödlan har en stor hudflik runt nacken som den kan spärra ut, vilket gör att den ser mycket större ut. En del ödlor, som t.ex. varaner och leguaner, kan med svansen till utdela hårda piskrapp. Många har kraftiga bett, vilket kan avskräcka den tuffaste angripare.
Många ödlor har vassa piggar i huden, vilket inte direkt gör dem aptitliga. Paddleguaner kan spruta blod ur ögonen för att skrämma och förvirra angriparen. Kamouflage är ett sätt att klara sig undan. Kameleonterna är specialister på detta.

Ormar

Ormar

Det finns ungefär 3 000 arter ormar, varav ca 15-20 % betraktas som giftiga.
Av de giftiga ormarna anses ca 15-20 % giftiga nog att döda en människa, alltså färre än 4 % av samtliga ormar. Det är vanligare att man dör av överkänslighet, än av giftet i sig. Alla ormar ser människan som en fara och försöker i mesta möjliga mån hålla sig på avstånd.

Om vi kommer för nära har ormar olika sätt att varna oss på: Skallerormen har sin skallra, bestående av rester från tidigare skinnömsningar, som den vibrerar med. En tydlig varningssignal att hålla sig borta. Kobrorna har sin sköld. Omvandlade revben spärrar ut nackskölden, vilket gör att den är lättare att upptäcka.

Pufformarna andas in mycket luft och stöter ut den med kraft vilket ger ett högt puffande läte. Andra ormar har anammat dessa beteenden. En del blåser upp halsen för att synas, andra vibrerar med svansen i vissna löv, sand och grus för att höras. Vissa väser som pufformarna, dock inte like effektivt. Om inget av dessa beteenden lyckas, så har många ormar ytterligare ett knep. Vår snok t.ex. lägger sig på rygg, öppnar munnen och sträcker ut tungan, samtidigt som den utsöndrar ett starkt illaluktande sekret. Angriparen tror då att snoken är död och låter den vara ifred. Skulle inget av detta fungera kan de självklart försvara sig genom att bita, oavsett om det är en giftorm eller inte.

Giftormar har två olika sorters bett, försvarsbett och foderbett. Foderbettet används för att ta ett byte, som ska dö så fort som möjligt för att minimera skaderisken för ormen. Och om bytet släpps, inte skall hinna för långt innan det lägger sig ner och dör. Detta bett kan innehålla uppemot 80% av den totala giftmängden.
Ett försvarsbett, däremot, är endast till för att skrämma bort angriparen, inte för att döda. Vissa arter har närmare 50 % ”torrbett”, dvs inget gift injiceras vid bettet. Sällan injiceras mer än 20-25 % av den totala giftmängden.
Ormar har inga ögonlock. Istället har de ett genomskinligt fjäll över ögat, vilket förhindrar uttorkning. I samband med att ormar växer, ömsar de skinn. En vätska utsöndras mellan hudlagren för att lättare kunna krypa ur det gamla skinnet. Denna vätska hamnar även under ögonskinnet, vilket gör att deras ögon ser ut att grumlas. De vita ögonen är alltså helt normalt före ömsning.

Den minsta ormen är en maskorm, Leptotyphlops carlae, som inte blir längre än 10 cm lång. Den tyngsta ormen är den gröna anakondan, som kan bli över 8 meter och då kan väga över 200 kg. Den absolut längsta ormen är nätpytonormen, som kan bli över 9 meter.
Ormarnas främsta sinnesorgan är lukten. Med hjälp av den tveeggade tungan plockar ormarna upp luktämnen ur luften och dessa analyseras sedan med det Jacobsonska organet, placerat i gommen.
En del har också möjlighet att känna av värme i omgivningen med hjälp av sitt termoreceptiva organ, att jämföra med en värmekamera. Detta sitter på antingen i form av en rad gropar längs läpparna (boa- och pytonormar) eller i form av två gropar, en på varje sida av nosen (de s.k. näsgropsormarna, dit bl.a. skallerormarna hör).
De känsligaste av dessa gropar kan känna en temperaturskillnad på mindre än 3/1000-dels grad på en halvmeters håll.

Krokodiler

Krokodiler

Krokodilerna är en av de äldsta djurgrupperna som finns på jorden, de levde samtidigt med dinosaurierna.
Det finns 23 arter, från den minsta, dvärgkrokodilen, Osteolaemus tetraspis, som blir max 1,5 meter lång, till den största, saltvattenkrokodilen, Crocodylus porosus, som kan nå en längd på långt över 6 meter och en vikt av över ett ton!

Krokodilerna är ett av två djur som ofta ser människan som mat, det andra är isbjörnen.
En krokodil över två meter skall betraktas som livsfarlig och respekt och avstånd är ett måste. Krokodiler är betydligt snabbare än man kan tro, även på land. De har olika sätt att döda sina byten på. Mindre byten dör av kraften i bettet och sväljs hela. Större byten dras i regel ner under vattenytan och dränks.

Sedan fördelas bytet genom att krokodilen tar ett fast grepp och snurrar runt sin egen axel, vilket leder till att matstycken i lagom storlek att svälja, vrids loss. En krokodil kan hålla andan väldigt länge, beroende på temperatur i vattnet. Tidsstudier hos oss visade att en krokodil kunde vara under ytan över 3 timmar, utan att gå upp och andas.

Ett par anpassningar till livet i vatten är: Öronen har lock som stängs när de sänker sig under ytan. Även näsborrarna stängs vid dykning. För att kunna hålla ett byte under ytan, utan att få ner vatten i lungor och mage, så har de ett vattentätt struplock som också stängs när de är under ytan.
Ögonen har ett tredje, genomskinligt ögonlock, som fälls för i sidled. Detta fungerar som ett cyklop och hjälper krokodilen att se under vatten.