Afrikansk buskhuggorm

Afrikansk buskhuggorm

Utbredning: Afrika söder om Sahara och norr om Zambia, framför allt i regnskogar.
Kroppslängd: Hanarna inte mer än 50 cm, honorna uppemot 80 cm.
Föda: Små gnagare, grodor och ödlor.
Övrigt: Den afrikanska buskhuggormen är en av de mest varierande ormarna, till utseendet.
Den kan vara allt från det vanligaste grön eller brun, till att vara gul, grå eller till och med blå.

Nitschei’s buskhuggorm

Nitschei’s buskhuggorm

Utbredning: Området vid Victoriasjön Afrika
Kroppslängd: Upp till cirka 75 cm.
Livslängd:
Föda:
Övrigt: Denna buskhuggorm är en av de större inom släktet och kan nå över 75 cm.
En relativt aggressiv art med ett starkt gift.
Fjällen är kölformade och när de blir hotade gnider de fjällen mot varandra, vilket ger ett kraftigt raspande läte.

Schlegels huggorm

Schlegels huggorm

Utbredning: Södra Mexico, Ecuador, Columbia, Venezuela och Costa Rica.
Kroppslängd: 50 cm.
Livslängd: Cirka 15-20 år.
Föda: Mindre däggdjur, ödlor och ibland även grodor och fåglar.
Övrigt: Som så många andra trädlevande ormar, kan denna orm hängande i luften, från en gren, fånga och äta sitt byte. Kanske en av de skickligaste.

Svartsvansad skallerorm

Svartsvansad skallerorm

Utbredning: Centrala och sydöstra delar av Arizona, centrala och sydöstra New Mexico, centrala och sydöstra Texas.
Kroppslängd: 75-125 cm. Livslängd: 25-30 år.
Föda: Mindre däggdjur, fåglar och även ödlor.
Övrigt: Skallerormarna är förmodligen, tillsammans med kobrorna, de mest kända och fruktade ormarna.
De har dessutom beroende på bl.a. westernfilmerna fått ett rykte om sig att vara aggressiva djur som biter vid första bästa tillfälle. Detta är helt fel, eftersom ingen orm anfaller utan att ha blivit provocerad först.
Skallerormarna har framför allt ett hemotoxiskt gift, d.v.s. ett gift som angriper blodbanorna på olika sätt. Risken att få en stor mängd gift injicerat i sig är inte så stor.
Man räknar med att upp till hälften av försvarsbetten är s.k. ”torrbett”, vilket innebär att ormen inte sprutat in något gift överhuvudtaget.
Vid injicering är det som mest 20-25 % av den totala mängden som injiceras. Omkring 8 000 människor blir bitna av Skallerormar i U.S.A per år, men genomsnittligt avlider bara cirka 15 efter betten.

Tempelhuggorm

Tempelhuggorm

Utbredning: Delar av Indonesien, Malaysia, Filippinerna, samt öarna runtom.
Kroppslängd: Upp till cirka 100 cm.
Livslängd: Cirka 15-20 år.
Föda: Mindre däggdjur, ödlor och ibland även grodor och fåglar.
Övrigt: Den trädlevande tempelhuggormen är mest känd som den orm som används för att ”förgylla” och dekorera tempel i bl.a. Malaysia.
Dessa ormar används också till turistfällor, där man kan få ett foto taget med en tempelhuggorm runt halsen eller i händerna. Ormarna är ofarliga eftersom gifttänderna dragits ut och dör inom kort.
Beroende på var de lever finns det en otrolig variation i dess teckning. Ungarna har dock i regel samma färgteckning överallt.
Tempelhuggormen har en gripsvans med vilken den håller sig fast när den hänger ner från en gren för att fånga sitt byte.

Blodpyton

Blodpyton

Utbredning: Indonesien, Malaysia, Sumatra, Singapore delar av Kambodja och Thailand.
Kroppslängd: 110 -150 cm.
Livslängd: Över 35 år.
Föda: Mindre däggdjur.
Övrigt: Blodpyton är en av de många arter djur som snabbt minskar i antal.
Uppskattningsvis över 60.000 djur dödas årligen för skinn– och köttindustrin.
En mycket vacker orm med varierande temperament och färgteckning. Vissa individer är lugna och lätthanterliga medan andra är aggressiva. Färgen kan variera från blodröd till orange och gult.
Denna orm blir väldigt tjock och kraftig i förhållande till sin längd.