Amfibier

Amfibier

Grodor, paddor, salamandrar och maskgroddjur hör alla till amfibierna. Namnet kommer från latin: amfi = dubbel och bios = liv, dvs dubbelt liv.

Detta eftersom de vanligtvis har två olika levnadsstadier. Ett vattenlevande stadie som larv och ett mer eller mindre landlevande som vuxen. Det finns dock en hel del undantag, där t.ex. vissa arter stannar i larvstadiet utan att förvandlas till en vuxen form och andra inte har ett larvstadie.

En del amfibier föder levande ungar, medan de flesta lägger ägg. En del amfibier stannar i vattnet hela livet. Amfibier är intressanta för att de kunnat anpassa sig till många miljöer. En del arter lever i kalla områden där de går i vinterdvala. En art,

Lithobates sylvaticus, som lever ovanför polcirkeln kan till och med vara nedfrusen till 40 % under en tid. Men då måste kroppen ha byggt upp ett gott lager av glukos (socker), vilket motverkar att cellerna skadas.

Andra arter lever i ren öken där de tillbringar hela dagarna – eller till och med år – nedgrävda! Just nu har vi en grodutställning med ett 20-tal arter, alltifrån den giftigaste grodan i världen, till en av de största paddorna.

Grodor

Grodor

Grodor och paddor är s.k. stjärtlösa groddjur och är en 190 miljoner år gammal grupp som innehåller knappt 4 000 arter.
Detta är ett djur med en fantastisk anpassningsförmåga med ”fötterna i två världar”, eftersom de lever både ovan och i vatten.

Finns det ingen mat i vattnet går man upp och söker på land och vice versa. Liksom reptilerna är grodor och paddor växelvarma djur, utan egen kroppstemperaturreglering, vilket gör att de i vissa områden måste gå i dvala under de kallare perioderna.

De skiljer sig annars från reptilerna genom att de saknar fjäll och återvänder till vatten för att lägga sina ägg (rom). De finns i princip i hela världen, utom Antarktis. Trots att de trivs bäst i fuktiga och varma tropiska klimat kan man hitta grodor som lever i öknen och även på 5 000 meters höjd i bergslandskap.

Finns det bara sötvatten så finns det förmodligen också grodor. En del ökenlevande grodor gräver ner sig i gyttja, inlindade i en sorts fuktbevarande kokong bestående av deras eget öms-skinn. De kan ligga där och vänta i upp till 7 år på regn! Det finns till och med en art, den nordamerikanska skogsgrodan (Rana sylvatica), som bokstavligen fryser in under vintern med en kroppstemperatur som är under fryspunkten.

Den använder sig av glukos som frostskydd vilket förhindrar att de vitala delarna fryser, medan resten av grodan är helt fryst. Groddjuren har en ganska liten hjärna, som är mycket lik fiskarnas. Större behövs inte på grund av dess rörelsemönster som är ganska enkelt och stereotypt. Skelettet är anpassat för ett hoppande rörelsesätt på land, och därför är bakbenen kraftigt förlängda. Grodans inre organ skyddas inte av revben, utan av muskler. Ryggraden består som mest av nio kotor och ett svansben som har bildats genom sammansmältning av svanskotor. Groddjur har lungor, men kan också utbyta syre och koldioxid genom hudandning varför huden hålls fuktig och skyddas mot uttorkning genom ett hudslem.

Flera arter har ur detta utvecklat ett hudgift, s.k. bufotoxin. Skillnaderna mellan grodor och paddor är många bl.a.: Grodorna har starka, långa bakben, som gjorda för att hoppa (rekordet ligger på c:a 10 meter!) och simma med. Deras hud är slät eller slemmig. De lägger oftast rommen i ”klasar”. Grodorna har även något som kan liknas vid tänder i överkäken, vilket paddorna saknar. Paddorna har kortare ben, som lämpar sig mer för gående. De har vårtig och torr hud. De lägger oftast rommen i strängar.

Dessutom har paddorna körtlar, placerade bakom ögonen, som bl.a. kan producera gift. Givetvis finns det undantag som bekräftar regeln, men detta stämmer ofta. Livslängden hos grodor är igenomsnitt 5-15 år, men det finns arter som kan bli uppemot 40 år!